Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Edvard Swartz. — Carl Gustaf Sundberg. Minnesteckning af Frans Hedberg - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
FRANS HEDBERG.
scenen, vid hvilken han anställdes som
skådespelare 1839, där han 1857—59 var
lärare vid elevskolan, 1863 —1868 förste
regissör vid Dramatiska teatern, från detta
år till 1871 intendent vid Stora teatern
samt sedan på nytt regissör och slutligen
ensamt skådespelare vid den dramatiska.
Det var en mångfald af olika roller som
han under denna långa tjänstetid utförde,
och från hans tidigare uppträdande som
»Pariserpojken» till hans sena återgifvande
af den gamle, sarkastiske markisens roll i
»Richard Sheridan», fyllde han sin plats
med en aldrig svikande kärlek för sin konst
och en plikttrohet, som var öfver allt
beröm. Han blef aldrig någon stor
skådespelare, men han var oftast en god och
alltid en samvetsgrann sådan; han var ingen
banbrytare för nya riktningar, men han
besatt spänstighet nog för att, när de
ungdomliga älskarrollerna började kräfva yngre
representanter, kunna öfvergå till fäderna
och karaktersrollerna, samt att därvid lämpa
sig efter den nyare tidens kraf på ett mera
realistiskt återgifvande af de moderna
figurerna. Att detta icke var så lätt för den,
som några decennier igenom haft till
uppgift att spela de scribeska komediernas på
samma gång sentimentala, förståndsnyktra
och frasrika älskare, torde väl knappast
behöfva påpekas.
Den gamla tiden var dock icke utan
sin ganska starka realism äfven den, och
jag kan ännu lifligt påminna mig den unge
Sundberg från 1841. På Kongl. Stora
teatern gafs då ett skådespel af Dennéry
och Lemoine, en melodram kallad »En mors
välsignelse», sedan förvandlad till text för
Donizettis opera »Linda di Chamounix».
I detta stycke spelade Sundberg en
savoy-ardpojke, som barfotad och trasig kommer
springande öfver en bro i bakgrunden för
att omtala den vansinniga savoyardflickans
hemkomst till sina berg. Det var en fart
och en natursanning i detta uppträdande,
som tydde på att fröet till karaktersskåde-
spelaren fanns, fastän det sedan under
många år genom förhållandenas makt
doldes men likväl icke kväfdes under den
elegante salongsälskarens frack.
Bland roller, i hvilka Sundberg gjorde
sig särskildt omtyckt och hyllad af sin tids
kritik och publik, kunna i synnerhet anföras
trenne, nämligen Blount i Bulwers
»Penningen», César Poligny i »Den gifte mannen
i staden och på landet», samt Sullivan i
Mélesvilles komedi med samma namn.
Detta stycke uppfördes som bekant år
1853 samtidigt på kungliga och mindre
teatrarna, och titelrollerna spelades af
Sundberg och Kinmanson. De skördade båda
rikligt bifall, ty hvar och en af dem hade
där tillfälle att lägga i dagen sina bästa
egenskaper, och rollen kunde endast vinna
på de olika belysningarna. Tog
Kinmanson priset för glöden och energien, så
tog Sundberg det för elegansen och
måttfullheten, och resultatet blef en välförtjänt
seger för båda. Ännu en fjärde uppgift
från Sundbergs yngre dagar bör här icke
glömmas, nämligen hans återgifvande af
Armands roll i den af Jolin bearbetade
komedivådevillen »Volontären» — en af de
sista, men säkert också en af de bästa.
Från de äldre dagarnas verksamhet kunna
vi framhålla hans återgifvande af den äldre
Bratsberg i »De ungas förbund», markis
Dauberive i »Moderna vinglare» och i
»Gi-boyers son», konung Albrekt i »Stolts
Elisif» och framför allt den förut
omnämnde markis de Champrosè i »Richard
Sheridan», hans bästa karaktersframställning inom
det komiska området.
Med året 1887 afgick Sundberg för allo
från den skådeplats, vid hvilken han verkat
under sextio år, lämnande efter sig ett aktadt
minne både som konstnär och människa.
I januari detta år afled han efter ett kort
aftynande, lycklig äfven däruti, att han fick
behålla sitt ungdomliga lynne och sitt stilla
hemlifs lycka intill det sista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
