Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Köpenhamns frihamn. Af Kristian Dahl. Öfversättning för »Ord och bild» från förf:s danska manuskript. Med 6 bilder - Min moder och döden. Af Ernst Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2
KRISTIAN DAHL.
spets. En härligare promenad på en
vacker sommardag kan man knappast
tänka sig. Man går fram högt öfver taken
pä frihamnens varumagasin, öfver hvilka
promenaden är lagd, man befinner sig
omkring tjugu fot högre än den
omgifvande terrängen och har till vänster en
öfverblick öfver hela frihamnen; till
höger har man redden med alla dess
otaliga fartyg och båtar, som
stryka förbi, och längre ut ligga
skeppsvarf-ven, där de stora järnkolosserna smidas
och hvarifrån hammarslagen höras öfver
vattenspegeln som dämpad klockringning.
Dock. sanningen att säga, är det ej så
många som, sedan de kanske gått en
fjärdingsväg för att komma ut till Lange
-linieparken, vandra ännu en half
fjärdingsväg till promenadens ändpunkt. Och
det har sin särskilda grund. Det kan
naturligtvis vara mycket vederkvickande
att se en grön fyr på närmare håll, men
nog skulle en liten fin restaurant vara
en ojämförligt starkare magnet. Man
har börjat tänka på att bygga den, och
låt oss hoppas, att tanken blir satt i
verket. En prosaisk nutidsmänniska med
ondt om tid har ett behof att gifva
sig själf någon belöning, när hon, blott
för att promenera, gått en half mil på
en väg — låt vara att vägen sträcker
sig utmed det härliga Öresund.
MIN MODER OCH DÖDEN.
"\T är döden kom till min moders dörr
och klappade på med sin knotiga hand,
jag kved och stönade alltid förr:
O, bär ej min älskling till skuggornas land!»
När döden svunnit på gångar’n god,
jag jublande armen om moder min slöt.
Den stelnade kinden fick hets af blod,
och glans ur de slocknade ögonen bröt.
Sä hände en afton döden kom
och knogarne hvirflar på dörren lät slå.
Jag kved ej som fordom: Död, vänd om!»
Jag öppnade själfmant och tiggde: Stig på!
November 1897.
Min mor vet aldrig af hälsostund;
af plågornas järnklo är bruten hvar led.
At trötta ögon gif evig blund,
åt skälfvande hjäita evinnerlig fred!»
Och döden, tyrannen, vänligt log
ocli kysste till stillhet hvart skärande skri.
Se’n bytet varligt i famn han tog
och nickande, nickande skred mig förbi.
Jag upp ur lisande domning spratt.
I örat klang dånet af hästhofvars slag —
Nu döden red med min mor till natt,
som aldrig blir rosig af gryende dag.
Ernst Arpi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
