Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gatan och konsten. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
CARL G. LAURIN.
inne i den hemtrefliga salongen. Men icke
ens i vår nivellerande demokratiska tid är
det ju lag på att tycka lika med »Kolingen»
i konstfrågor.
Det var en ganska uppfriskande och
lärorik samling bilder som utställdes, och
man fick en god profkarta på åtskilligt af
det nyaste som rör sig i utlandet, och den
folkpsykologiskt intresserade kunde få
anställa jämförelser öfver begreppet dekorativ
konst sedd genom franska, engelska, tyska
och belgiska glasögon.
Öfver någon torftighet i ämnesval och
dekorativa uppslag kunde man sannerligen ej
klaga. Änglar och djäflar, liljor och
konjaksbuteljer hvirflade för ens ögon, men snart
urskilde man vissa hufvudriktningar: den
uteslutande dekorativa riktningen med
engelskt inflytande, »Studio»-sorten med sin
öfverrika ornamentik i ramar etc. men med
starka färger och konturerna i tjocka svarta
linier och figurerna allvarliga magra
präst-innor i Liberty-siåeti som man börjar
kunna utantill och hvilka man med fördel
uppsöker hos urkällan Dante Gabriel
Rossetti. Till denna sort sluta sig de
klenaste af belgierna och Grasset, hvilken trots
sin stora skicklighet ofta verkar hjärtligen
tråkig i sina dekorativa pannåer och
affischer i engelsk stil. Hvad man blef fort
trött på den sortens angliserande konst!
Däremot har Grasset på denna utställning en
af de vackraste affischer som gjorts.
Litografiens mjuka smidighet och färgskalans
förfining göra »La librairie romantique» till ett
hufvudnummer i modern affischkonst. Grasset
sluter sig i denna affisch till den grupp (och här
ha vi den andra hufvudriktningen), man
skulle kunna kalla Montmartre-riktningen,
inom hvilken hittills det bästa blifvit frambragt
och där både litografitekniken och
konstnärligheten stå högst, på samma gång som
man slipper den arkaiserande attityden.
Den ofvannämnda »Librairie romantique»
går visserligen i sitt ämne tillbaka några
decennier, hon skall ju leda tanken på den tid,
då flickorna läste Mussets dikter i smyg.
Damens fina lilla hufvud böjer sig
eftertänksamt öfver bokens blad, och
hårklädseln — genre 1830 — lämnar nacken fri. Ja,
kvinnohufvudet tyckes tåla vid att ses från
alla sidor och på alla sätt; de senromerska
krusningarna, den tidiga renässansens
konstrika flätningar, det pudrade håret mot
ungdomliga kinder, Sarahs burriga hår öfver
det byzantinska sfinxansiktet eller nu senast
Cléo de Mérode, som koncentrerat sin
blygsamhet på sina öron och försiktigt döljer dem
med håret, alla hade tecknats af
Montmartre-artisterna, alla ha sitt skönhetsvärde, liksom
berget är lika vackert, antingen det aftecknar
sina ädelt formade linier mot himmeln eller
molnen skocka sig kring dess hjässa.
Inställningens märkligaste nummer är Steinlens
»Dans la rue», en jättereklam för ett
affischtryckeri. Ett dussin personer i
kroppsstorlek förekomma på denna, och ändå
gör den i hvarje punkt ett konstnärligt intryck.
Modisterna med sina askar, små flickor med
tunnband, gamla herrar, ritade med en
japansk säkerhet i karakteristiken, tåga
förbi, det är allt, och häri har Steinlen
inlagt rörelse, lif, myllrandet på gatan, en
obestämbar känsla af allt hvad där kan
inträffa af komiska scener och vidriga
olyckor. En figur sådan som tvätterskan
med sin klädkorg på armen är något
häpnadsväckande i bredt utförande, man
känner, att hvarje streck skänkt konstnären
en njutning, och hon knogar på sin korg
med det behagfulla sätt att bära, som är
så typiskt för kvinnorna af den latinska
rasen.
Willettes affisch till van Houtens cacao
föreställer en ung holländsk bondflicka, mera
robust än men lika förträfflig som Liotards
bekanta flicka, som bjuder choklad i
Dresdens galleri. En annan chokladaffisch,
ritad af Gerbaiilt, hör till det mera
lyckade i den komiska vägen: ett spetsfundigt
lindebarn griper begärligt efter den
rykande chokladkoppen och stöter med andra
handen tillbaka sin bekymrade ammas
öfversvämmande bondjunoniska barm. — Belgiern
Rasenfosse har en liten treflig litografi på
orangefärgadt papper annonserande en
utställning af teckningar och etsningar, en
pierrette i Brobdingnag-format betraktar
genom förstoringsglas en liten parisiska i
Lilli-put-format, hvars skönhet döljes blott af en
spetsboa kring halsen. Toulouse-Lautrec
afslutar raden af parisiska tecknare. Hans
summariskt utförda litografier bära, äfven om
han lärt mycket från Japan, en personlig
prägel. Han har kramat ut den droppe
beskhet, som finnes i bottnen på nöjet. Ibland,
som i affischen »Elles,» får han med sina
få färger och veka linier in en nästan
musikalisk ton i bilden, men oftast är det i den
nervösa grimasen, i det hysteriska skrattet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
