Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Antonio Feijó. En återblick. Af Göran Björkman - Selma Lagerlöf: Antikrists mirakler. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTONIO FEIJÖ.
89
oförklarliga gåta, som heter andens
attraktion till det Goda». Och nu ser man honom,
manad af sin kännedom om sitt lands
efterblifna folkskoleväsen, gripa sig an med en
officiel rapport till sin regering öfver
Sveriges i hans ögon mönstergilla
folkskoleväsen. (Relatorio do consul ger al
encar-regado de negocios de Portugal em
Stock-holmo acerca de histrucçao primaria na
Suecia (Appendice ao Diario do Governo
N:o 3, Lisboa, 1897]). Och att han con
amore utfört sitt själfåtagna värf, därom
vittnar den omständigheten, att i fråga varande
rapport, som sedermera på den
portugisiska regeringens befallning blifvit utgifven,
af Portugals press förklaras vara ett verk
lika värdefullt för dess förf:s hemland som
trots någon af hans sköna diktsamlingar.
Om Feijös enskilda personlighet yttrar
hans i Frankrike ackrediterade kollega
Emygdio Navarro bl. a.: »Hans kynne är
blidt och hans väsen är lugnt, såsom om
det återspeglade någon undangömd sjö i det
fjärran Sverige, där han nu har sin varelse;
men hans älsklingsnöje är dock en
tjurfäktning med stort larm och sinneseldande
lansar, och framför en färd öfven
grönskande norska grässlätter föredrar han en
svindlande åktur i jaktvagn från Carnide
till Campo Pequeno med rullande
dammoln och en och annan kullerbytta.»
Feijö är ännu en man i sina bästa år;
han är född år 1860. Hans yttre karrier,
som år 1896 förde honom till Stockholm
såsom portugisiska regeringens charge
d’affaires vid de skandinaviska hofven, torde
således ännu icke vara afslutad. Hvart den
emellertid än kommer att föra honom, vet
hans eget folk, enligt Navarros vittnesbörd,
att han skall gå till hvarje värf rustad med
ett sundt omdöme, en sällsynt rättrådighet
och en upphöjdhet öfver partiväsendet, som
man blott är van att finna hos en vis
gammal man; och för vårt folk å sin sida må
det ju vara kärt att veta, att det i honom
äger en beundrare, en beundrare af vår
ungdomliga expansionskraft, vårt organisatoriska
sinne och vår lojala anda.
’ SELMA LAGERLÖF: ANTIKRISTS MIRAKLER.
AF HELENA NYBLOM.
DÅ Gösta Berling vid jultiden
aderton-hundranittioett kom åkande in i den
svenska litteraturen, blef det stor uppståndelse
i det estetiska lägret.
Han kom susande i sin släde, förspänd
med hans svarta »Don Juan», klädd i bäfver
-pels och zobelmössa, med flätade tömmar och
björnskinnsfäll och den hvita »Tankred»
springande vid sidan. Han var en så främmande
och oväntad uppenbarelse, att man icke
riktigt visste, hvar man skulle placera denna
nykomling, som hvarken talade som eller
liknade de människor, om hvilka man i åratal
varit van att läsa och skrifva.
Gösta Berling visade sig ju i realismens
allra torraste period.
Man hade nu i så lång tid fått höra af
alla ledande och tongifvande domare, att
fantasien icke var något annat än en sinnessvag
gammal dam, som nu till all lycka var insatt
på hospitalet, och hvilken familjen gjorde allra
bäst att medlidsamt glömma. (Vi erinra oss
t. ex. huru Brandes påpekade romantikens
besynnerliga benägenhet att sammanblanda ton
och färg).
Svenska litteraturen var idel fotografi och
analys af lifvet inom stängda dörrar, då
plötsligt denne Gösta Berling kommer instormande
med nordanvinden hvinande omkring sig och
följd af fantasiens alla lössläppta andar. .Det
var därför alls icke underligt, att det
öfver-reflekterade estetiska lägret blef skrämdt, och
att man till och med skickade vargar efter
släden.
Men medan man tittade på hvarandra och
undrade, hvad man egentligen skulle våga
tänka och säga, hade det svenska folket eller
rättare sagdt de skandinaviska folken själfva
tagit hand om Gösta Berling, »poeten».
De hade hälsat honom välkommen som
befriaren, som skänkte dem stora och sköna
tankar och förde dem åter till naturens evigt
unga och friska rike. Och så for Gösta
Berling från hem till hem och drack julöl och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
