Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Selma Lagerlöf: Antikrists mirakler. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF! ANTIKRISTS MIRAKLER. 9I
han själf skall se och tänka öfver Signoreliis
fresk, som föreställer Ahtikrist och hans mirakler.
Hemkommen därifrån fortsätter påfven att
upplysa munken om hans misstag att vilja
tillintetgöra Antikrist i stället för att lägga
hans bild för Kristi fötter, och han slutar med
dessa ord: »Ingen kan frälsa människorna
från deras sorger, men den förlätes mycket,
som föder hos dem nytt mod att bära dem.»
Detta är bokens A och O, omkring
hvilken alla dessa människor och händelser röra
sig. Selma Lagerlöf docerar och predikar
icke; hon låter lifvet tala för sig själft, och
hon låter det storma fram öfver en i hela sin
mångfald.
Om hon ej hade gifvit oss alltsammans,
hur skulle man då hafva fått klart för sig,
att Sicilien på samma gång är den ädla ön,
»med solstrålarne som färgade harposträngar
öfver Etna», och det fattiga, utarmade landet
med ett utsvultet och utpinadt folk?
Om man icke fick med alla detaljer från
Diamante, hur skulle man då kunna förstå,
att befolkningen, fastän full af den mest
löjliga, vilda vidskepelse, dock i botten är ett
barnsligt fromt folk? Man skulle ej ha velat
undvara en enda af de syner, författarinnan
visar oss. Musiken på piazzan med Etna som
bakgrund, Falco Falcones bröllopsfest med
berget, de frigifnas strålande hemkomst öfver
hafvet till Palermo, de blindas intåg i kyrkan,
skildringen af de gamla adelsstriderna i
Diamante, 0. s. v., o. s. v.
Allt vill man höra om och om igen, och
icke ett enda kapitel skulle man ha hjärta att
utesluta, äfven om helheten därigenom
kanhända skulle kunna bli mer koncentrerad.
Författarinnan har icke uppoffrat något af allt
det, som tiggde henne om plats, och vi, som
läsa, ge henne rätt.
Det är ganska egendomligt, hvad hela
boken gör för ett absolut italienskt intryck, ej
blott därigenom, att man öfverallt påminner
sig och ser Italien framför sig, utan själfva
språket förefaller ofta som skulle det vara en
direkt öfversättning af italienska
samtalsspråket (liksom man i Gösta Berling möter ett
språk, som hör svunna tider till). — Detta
ger historien en så stark lokalfärg. Man hör
den vackra advokat Favara säga till don
Ferrante, som anför musiken på piazzan:
»Don Ferrante, ni lyfter oss mot himmelen
såsom Etna, och ni bortför oss till det eviga
såsom det oändliga hafvet», — så talar blott
en italienare.
På det hela taget tycks det mig som om
Selma Lagerlöf har flere hufvudegenskaper
gemensamma med italienarna. En speciel
begåfning för det enkla och patetiska och
därjämte en ytterst skarp blick för konkreta
enskildheter. Det är dessa två egenskaper som
göra italienarna till så stora dramatiska
konstnärer. Deras observation af af små, lefvande
detaljer verkar så slående, och deras poetiska
sinne ger en viss flykt åt det hvardagligaste
moderna drama och kastar skönhetens slöja
öfver det.
Äfven däri finns en viss likhet mellan
Selma Lagerlöf och italienarne, att de sällan,
mycket sällan visa en humoristisk uppfattning
af lifvet, denna specielt nordiska egenskap,
som söderns tolk så föga förstå sig på.
Selma Lagerlöf kan skildra det skälmaktiga,
gratiösa, komiska och uppsluppna, men
humoristiskt ser hon nästan aldrig på lifvet. —
Hennes stil är den grandiosa, och man kan
knappast tänka sig humorn inblandad i den,
liksom man inte kan tänka sig en
humoristisk illustration på en vägg med allvarsamma
fresker. — Man saknar icke humorn i hennes
diktning, det är blott ett faktum, att den icke
finns där. Till detta bidrager nog också, att
man knappt kan se humoristiskt på italienarne.
De äro tragiska eller komiska, sköna, vilda,
eller afskyvärda, men denna egendomliga
blandning af sorg och munterhet, som humorn
innehåller, hvarken känna de eller gifva de
anledning till.
Selma Lagerlöf äger just alla de
egenskaper, som fordras för att rätt uppfatta
latinarne. Ja, icke ens det lägre folkets nästan
hedniska öfvertro betraktar hon med sorg
och obehag, hvilket dock många rättrogna
katoliker göra, utan med ett älskvärdt
deltagande för folkets naivitet och värme.
Boken om Sicilien säger det samma som
boken om Värmland: »Nu har hon talat om
oss, men hon kan tala om allt hvad hon vill.
Hon kan resa hit och dit och få nya intryck
och se nya människor, men själf förblir hon
den samma, den allvarliga och goda, som ser
djupt ner i människohjärtan och i naturen och
sedan diktar så skönt därom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
