Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Striden mot den franska rättskipningen under upplysningsseklet. Af John af Klercker. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN AF KLERCKER.
I IO
mutningsförsök och ärekränkning. Under
den långvariga rättegång, som nu
utspann sig, publicerade Beaumarchais
försvarsskrifter, som sedermera ingingo i
hans »Mémoires» och där alla de
hemliga vittnesförhören på det
skoningslösaste sätt, ehuru i oskyldigaste form,
blottades. Han lyckades också göra det
Maupeouska parlamentet till föremål för
allmänt åtlöje och förvärfvade sig
Voltaires obegränsade beundran och
understöd. Ehuru Beaumarchais förlorade
processen, var dock den moraliska segern
redan då otvifvelaktigt hans, och sedan
de gamla parlamenten återinsatts, erhöll
han äfven juridisk återupprättelse.
Voltaires sista lefnadsår upptogos af
de bekanta rehabilitationsförsöken för
general Lally.
Grefve Thomas Arthur de Lally, som
härstammade från Irland, därifrån hans
förfäder åtföljt James II på flykten till
Frankrike, hade med stor utmärkelse
deltagit i österrikiska arfföljdskriget, och,
enligt hvad marskalken Moritz af Sachsen
påstod, med sitt iriska regimente afgjort
segern vid Fontenoy. När sjuårskriget
utbröt och engelsmännen hotade det
franska ostindiska kompaniets
besittningar i södra Indien, skickades Lally med
en hjälpkår till Pondichery. Han fattade
det djärfva beslutet att söka utdrifva
engelsmännen ur landet och angrep Madras.
Kompaniets tjänstemän och flottans
befälhafvare lämnade honom dock i sticket,
och Lally måste till slut 1761 uppgifva
Pondichery och därmed de fransk-indiska
kolonierna till England. Vid
underrättelsen om denna motgång och om den
samtidiga förlusten af Canada råkade den
patriotiska folkmeningen i Frankrike i
uppror, och man sökte genast efter en
syndabock. En sådan erbjöd sig också
i Lally’s person, när han vid underrät-
telsen om de förklenliga rykten, som
ut-spridts om honom i hemlandet, utverkade
tillstånd af engelska regeringen att fara
hem för att försvara sig.
Lallys gamla fiender från Indien för
bundo sig med jesuiterna och de
patriotiska skrikhalsarne, och efter en
rättegång, full af oformligheter och hätsk
förföljelse, dömdes generalen den 6 maj 1766
till halshuggning. Enligt Voltaires
uppgift skall en af domarena ha förklarat
att »en bestämd förbrytelse förelåg icke,
men generalen dömdes på grund af sin
allmänna hållning». Tre dagar senare
fick Lally underrättelse om domen och
försökte då att begå själfmord genom
att stöta en kompassnål i bröstet. Af
fruktan att han skulle aflida af såret
skyndade man sig att redan samma dag
verkställa dömen, och den olycklige
krigaren fördes med kafle i munnen, för
att hindra honom att på indiskt vis
kväfva sig själf med tungan, till
Grève-platsen, där hans hufvud föll först vid
andra hugget.
Voltaire hade redan tidigt erhållit
öfvertygelsen, att generalens afrättning
var ett justitiemord, och han uttalade
detta tydligt i sitt 1768 publicerade 34:e
kapitel af »Précis du Siècle de Louis XV».
Själf kunde han dock icke vidtaga några
åtgärder för Lally’s rehabilitation, förrän
sonen Lally-Tollendal 1773 direkt vände
sig till honom med begäran om hjälp
till upprättande af faderns minne. Den
åttioårige Voltaire lofvade då genast sitt
understöd och infriade detta löfte, både
genom direkta råd och agitationer, och
genom sina samma år utgifna »Fragments
sur l indé et sur le général Lally» etc.
Voltaire hade den tillfredsställelsen att
1778, när han låg på dödsbädden,
mottaga underrättelsen om konseljens
kassation af domen, och han dog i tron på
att Lally’s rehabilitation därigenom var
genomförd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
