Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Patriotism och läseböcker. Af Ellen Key. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
ELLEN KEY.
meget mer værd end de folk trodde, som
rakked ned paa ham. Men han vilde blive
noget stort, og det var han jo ikke blit.
Kanske blev han det aldrig. Kanske
havde han slet ikke noget stort kald, og saa
gick han atter tilbage til sagaen, og skrev
om en månd, som var ulykkelig fordi han
tvilte, og som havde grund til at tvile: han
vilde være konge udens at have
»kongstanken», uden at have ret og kald. Men det
er rimeligt, at da Ibsen havde skrevet
Kongsemnerne, er han ogsaa blit sikrere
paa sig selv. Til sin ven Paul Botten-Hansen
(i en not upplyses att denne norske
litteraturhistoriker högg löst på allt det
medelmåttiga och värnade all det dugliga)
forærte han et eksemplar af dette verk, og
der skrev han: Da en af Muhameds
hustrur spurgte ham, hvorfor han altid sørged
over sin første kone, svarte han: Fordi
hun trodde paa mig, da endnu ingen
anden vilde fæste lit til mine ord. . . »
En begåfvad gosse, som läser detta,
ser i ljuset af en blå blixt nya djup i
tillvaron och i sin egen själ. Att vägleda
folkets barn till sådana upptäckter, inviga
dem i konsten att, som Carlyle kallar det,
»se med ögon», gifva dem mod att
tänka egna tankar — detta är den norska
läsebokens, den svenskas diametralt
motsatta, syfte. Den svenska läsebokens,
liksom de svenska seminariernas
kulturprodukt blir, när kulturen helt lyckas, —
hvilket dess bättre icke ofta är fallet — en
John Chrounschough. Denna
Bondesonstyp utgör en ypperlig kritik af den
svenska folkbildningens ideal. Dess resultat
angåfvos träffade af en fjortonårig italiensk
positivspelerska, hvilken nyligen utbrast: »Ert
Sverige är ett underligt land. Ni säga ju att
alla människor här kunna läsa och skrifva
—- och ändå förstå de ju alls ingenting!
I Italien kunna vi sällan läsa eller skrifva,
men vi förstå ändå allt, ja allt, signorina!»
Icke endast litteraturen utan äfven
konsten blir i den norska läseboken
innehållsrikt allmänliggjord. Sålunda skildras
Trondhjems domkyrka mycket utförligt,
icke med arkitektoniska termer, men
genom flera afbildningar och en färgrik, af
professor Dietrichson gjord ordmålning,
hvilken visar kyrkans forna och nuvarande
utseende och berättar dess historia. Sålunda
erhålla de unga en vördnadsfull aning
om hvad ett byggnadskonstens storverk är,
om huru det uppstått, 0111 huru det bör
vårdas och huru det kan älskas. När
målarkonstens betydelse skall klargöras,
börjar skildringen, som är gjord af A.
Aubert, sålunda:
»En ung kjæk bonde har en gang
fortalt mig om en fodtur han havde med en
student.
Det var en solblank dag, vi gik op
i-gjennem en af fjelddalene. Som vi gik
under en li med bergnabber, engslaater og
skogsnar, stanned føljesvenden min og pegte
op i lia: »nei, se den bjerka, — saa den
glitrer op mot berghammeren!» Jeg saa
op, did han pegte: bjerka skalv i løvet, glitred
i solen som en bringesølje. Da var det
förste gangen jeg tænkte noget vid det
jeg saa bjerka var vakker.»
Från denna början är öfvergången helt
naturlig till konstnären, hvilken, jämte
diktaren, för hela folket gör hvad
studenten gjorde för den unge bonden: öppnar
dess ögon för skönheten. Denna
inledning förbindes med en framställning af
landskapsmålaren Dahls lif och verk, och
bland dessa meddelas den präktiga
Björken i storm. På samma sätt skildras
Tidemands lifsgärning.
Det framför allt beundransvärda i den
norska läseboken är föreningen af den
djupa nationalkänslan med den fullkomliga
friheten från partisinne eller trångsinnad
bygdepatriotism. Skildringen af Welhavens
och Wergelands strider är i detta
afseende beundransvärd. Så också
afhandlingar-na om Folkevisen och Eventyrene på
vandring, i hvilken senare professor
Moltke-Moe låter den moderna forskningen
komma till tals på ett sätt, som gör denna
framställning af folksagans internationela
karakter för barnen nästan lika fängslande
som själfva »eventyren».
När man slutat läseboken, finner man
att utgifvaren verkligen har genomfört, hvad
han i företalet angifvit som sitt mål. Den
norska ungdomen har genom sin läsebok lärt
känna sitt lands kultur och
världskulturen. Deh har fått veta, huru upplysning
och skönhet kunna stegra lifvets såväl
materiela som andliga värden. Den har
börjat älska stora människor och deras
strid för stora mål. Den har lyssnat till
alla toner ur folkets själ, från
hednaskal-dens hårda harposlag till de fromma ljuden
af haugianernas psalm. Den har anat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
