Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Panu. Af Juhani Aho. (Kap. XLII ur romanen »Panu». Öfversättning från finskan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAN IT.
i6i
— Om vi fått rätt besked, måste vi
väl snart vara framme vid lappbyn. Ett
stycke uppåt älfdalen borde vi höra
bruset af en fors, på båda sidor om forsen
höja sig höga fjäll, vid foten af dem
ligger byn, och där bor han.
— Så sade de.
—- Där bodde han redan, då Reita,
gamle Reita, begaf sig till honom för
att få reda på de största hemligheterna.
— Tror du det kommer att lyckas
för dig?
— Det måste lyckas — — —
lapparnes trollkarl är sniken efter pengar.
— Hvarifrån har du fått pengar?
— De fingo inte tag på min skatt
på det heliga bärget, Ilpo, fastän de
brände både offerlunden, min trollkoja
och min gård.
— Hvar fanns skatten?
Kantala-män-lien letade noga och frågade till och med
mig om den — — — de lofvade
hälften af pengarne åt den, som visade hvar
de funnos.
— De voro nedgräfda i jorden i en
vrå af trollkojan, under Reitas kläder.
Jag vände om under flykten för att bärga
dem och var nära att drunkna, då jag
sam öfver sundet.
— Du tog offerpengarna? Hvar har
du gömt dem?
— Det säger jag inte.
— Fanns där mycket?
— Mycket? Panu har ännu guld och
silfver näftals, tillräckligt om så vore att
resa inåt Ryssland och värfva krigsmän.
Där finnas massor af män, och de låta
gärna värfva sig. Den dag kommer nog
än, då röken stiger från kyrkan och
ångan står om prästens lefver. De, som
svikit mig, komma alla att gå under.
— Du vänder dig väl ändå inte mot
din egen stam?
— Panu svarade icke direkt på
frågan, men sade:
— De läto min gård brinna, likaså
Ord och bild, J:e årg.
skogen på det heliga bärget — —- —
de skulle låtit mig själf brinna på samma
sätt, de sveko mig uselt.
— Det hade också varit bättre att
resa öfver gränsen än att komma hit.
Därifrån skulle du snarare fått hjälp.
— Därtill är det tid ännu — —- —
Först vilja vi försöka andra medel.
— Tror du, han kan gifva dig den
rätta hjälpen?
— Kan inte han, så kan ingen.
Ilpo lät sig glida ned i snön och
sträckte ut sig.
— Somna inte, vi ge oss snart i väg
igen — sade Panu.
— Jag känner mig så uttröttad —
— — det är väl ålderdomen, som
tynger. På bela vintern har jag inte rätt
varit vid samma krafter som förut.
— Hvarför lät du döpa dig? Det var
då du fick otyget i kroppen.
— Jag tvättade ju bort dopet––
— det var nog illa gjordt, men jag var
som förhäxad––— Nu tjuta de igen.
Där hördes ett långt utdraget
vargtjut, likasom uppifrån skyn.
— De tjuta uppe på fjället, och det
betyder, att vi inte mera ha långt kvar till
lappbyn. Den ligger vid foten af berget.
Panu steg på sina skidor och gaf sig
att löpa längs älfisen, som vanligt
lämnande Ilpo att följa bäst han gitte. Och
i sin rädsla för vargarne satte Ilpo alla
krafter till för att icke bli efter.
Solen visade sig icke heller den
morgonen, endast en blek gryningsdager
skymtade fram ur dagens gömsle i skyn
söderut. Så hördes bruset af en fors,
spåret löpte uppåt älfbranten, och
därifrån såg Panu ett högt fjäll resa sig ett
stycke längre fram. Vid foten af fjället,
omedelbart ofvanför forsen, låg lappbyn,
med röken höjande sig från de spetsiga
kåtorna. Han hörde hundar skälla och tjuta.
Det var dit Panu sträfvat, där borta
i byn bodde Lapplands store trollkarl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
