Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Panu. Af Juhani Aho. (Kap. XLII ur romanen »Panu». Öfversättning från finskan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PANU.
han slog bort dem, stötte undan de mest
närgångna af folket och tillsade dem att
visa vägen till siarens bostad.
Denna Jåg midt i byn, större och
förmögnare än de öfriga. Vid sitt inträde
varsnade Panu en liten eld brinnande i
midten af kåtan, som för öfrigt var höljd
i mörker. Bakom elden glimmade emot
honom ett par stickande ögon, som
rof-djursögon ur ett snår. Han undvek den
hvassa blicken, men hvart han än såg,
möttes han af liknande ögon från alla
vinklar och vrår. Siaren själf satt
bakom elden midtemot dörren, på båda
sidor om honom hans talrika anhang.
Innan Panu hann säga något, hördes
den gamles röst:
— Jaså, Karelens Panu har kommit
för att begära råd af Lapplands siare?
— Huru känner du mig?
— Jag känner till och med ditt ärende.
Du kommer för att vinna kunskap af mig.
Din egen räcker icke till.
— Kan du gifva mig hvad jag
behöfver?
— Jag vet också till hvad du
behöfver det. Men sitt ned, ärade gäster, och
håll till godo med hvad huset förmår
bjuda.
Panu och Ilpo slogo sig ned på en
renhud framför elden, och sedan de
tillfredsställt sin värsta hunger samt
därunder besvarat sin värds frågor om
deras resa, yttrade denne:
— Jag känner nog ditt ärende, vet,
hvarför du kommit, men säg mig ändå,
hvad det är du begär.
Panu uttalade sitt ärende och sina
önskningar.
—- Hvad bjuder du som offer åt
guden?
— Ar femtio daler tillräckligt?
— — Ditt ärende är viktigt, min ande
måste utforska mycket, färdas långa
vägar — — — Om du bjuder ett hundra,
sä ger guden utförligare besked.
— Ett hundra är priset på mitt eget
hufvud.
- Därmed är guden tillfreds. När
dagsljuset försvinner och norrskenet
börjar flamma i skyn, kunna vi vända oss
till guden med våra frågor.
Panu och Ilpo fördes till en annan
koja, och där föllo de utröttade
männen omedelbart i sömn. När Panu blef
väckt och trädde ut ur kåtan för att
hörsamma kallelsen till siaren, spelade
norrskensflammorna öfver hela den norra
himmelen, sträckande långa eldtungor
uppåt, ibland ända öfver åt söder. Intet
ljud hördes utom forsens dän, i kojorna
var allting tyst, till och med eldarne
släckta, själfva hundarne tycktes rädda
att störa stillheten med sitt skall — —
— Det var som om trollkarlen söft hela
världen för att väcka andarne till lif.
Panu sökte gissa sig till, hvilken tid på
dygnet det var, men kunde ej komma
till någon klarhet. Det kunde lika väl
vara midnatt som afton eller morgon.
FLlden brann som förut midt i kåtan,
bakom elden glimmade samma stickande
ögon och likaså på ömse sidor därom.
Men nu var siaren iförd sin bästa dräkt,
en ny pesk, sirad med röda band, med
bjällror och klockor. Framför honom
stod en väldig spåtrumma, och enhvar af
de andra männen hade en liknande,
fastän mindre, mellan sina fötter. Så snart
Panu tagit plats på samma renhud som
tidigare, mellan dörren och eldstaden,
reste sig siaren, kallade på två af
männen och lyfte med deras hjälp trumman
öfver elden. Den var stor och grann,
bottnen bred som en tunnas och täckt
med likadana bilder som Panus egen,
men större i samma förhållande som
själfva trumman var större än hans.
Några af tecknen kunde han tyda. de flesta
voro honom främmande och obegripliga.
Hans egen spåtrumma föreföll obetydlig,
värdelös, barnslig, i jämförelse med denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
