Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - John Ruskin. Af Frigga Carlberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN RUSKIN.
183
glädje och fruktan. Jag kan icke beskrifva
det. Och vi skola svårligen med ord kunna
förklara känslan af lekamlig hunger för
någon, som aldrig känt sådan, och denna
glädje i naturens åskådande har alltid
förefallit mig som ett slags hjärtehunger,
stillad genom närvaron af en stor och helig
ande.»
Naturen blef för Ruskin äfven den
mäktiga tröstarinnan i hans ungdoms första
stora sorg. Den unge svärmaren hade —
17 år gammal •— lidelsefullt förälskat sig
i mademoiselle Adéle Domecq, dotter till
faderns kompanjon. Mrs. Ruskin var djupt
upprörd öfver att hennes son, god torv,
lärd och rättroende protestant, kunde
tilllåta sig bli kär i en parisiska, till råga på
allt katolik. Största hindret låg väl hos
den unga damen själf, som för den tafatte,
lärde gossens känslor hade endast
klingande skratt. »Vid de efterlängtade
tëte-à-tèterna med min högt älskade Adéle, som
var spanjorska till börden, parisiska till
uppfostran och katolik till hjärtat, sökte
jag underhålla henne med min personliga
uppfattning af den oöfvervinneliga
Armadan, slaget vid Waterloo eller läran om
transsubstantiationen», berättar Ruskin i
»Præterita». Denna hopplösa kärlek -—
mademoiselle gifte sig snart med en annan
— räckte i fyra år, under hvilka den unge
entusiastens klena organism var nära att
duka under. Det blef hans älskade alper
som återgåfvo honom lifvet. »Icke endast
alpernas luft räddade honom», skrifver
Collingwood, Ruskins sekreterare och en
af hans mest hängifna lärjungar, »utan
snarare känslan af tillbedjan inför dessa berg.»
»Jag undrar», utbrister Ruskin med
lidelsefull saknad, »hvad slags varelse jag
skulle ha blifvit, om i detta ögonblick
kärleken hade varit med mig i stället för emot
mig, om jag hade haft glädjen af en
tillåten kärlek och den oskattbara uppmuntran
af dess sympati och beundran!–Men
sådant är icke tillåtet i denna värld.
Människor i stånd till den starkaste lidelse
slungas alltid af henne omkring på
vredgade vågor. De, som kunna finna lugnt
vatten, äro af en annan sort.» — En
bekräftelse af Novalis’ uttryck: »Schicksal
und Gemüt sind Nåmen eines Begriffes.»
Än en gång i lifvet skulle Ruskin
bittert få besanna detta. Många år efter epi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
