Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik XIV och drottning Elisabet af England. Af I. Kreüger. Med 14 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senaten den 10 december 1559 [1] sålunda:
»Elisabet var nu på höjden af sin
skönhet och sin förmåga att intaga
människor. Hennes hy var af den särdeles
genomskinliga art, som man endast
finner hos mycket ljusa blondiner. Hennes
figur var fin och behaglig. Hennes
förstånd och bildning voro af den beskaffenhet,
att de skulle hafva gjort en kvinna
af hvarje stånd, af hvarje tid beundrad.
Hon var en utmärkt ryttarinna, hon hade
likasom hennes olyckliga moder ett öppet
öga för att göra effekt i sitt uppträdande,
allramest vid fester för folket.»
En af ärkehertig Karls giftermålsagenter
skildrar hennes lefnadssätt i följande
ordalag: »Hon lefver ett lif af sådan
magnificens, att man svårligen kan föreställa
sig det, och använder en stor del af sin
tid till baler, banketter, jakter och
dylika nöjen med den största möjliga
offentlighet, men icke desto mindre fordrar
hon för sin person långt större uppmärksamhet
än drottning Maria. »Hennes
fåfänga», säger Hume, »var fullkomligt
omättlig; och endast den, som förstod
att smickra henne, kunde hoppas att
varda bibehållen i hennes ynnest,
undantagande Cecil; men endast hans
öfverlägsna hufvud, mogna erfarenhet och fasta,
med själfkänsla förenade vilja, förmådde
hålla fåfängan och nyckfullheten i tygeln,
eljest hade de bragt henne i fara.
Likasom Dudley var nödvändig för hennes
veka sida, så var Cecil nödvändig för
hennes allvarliga väsen, den ene för att
roa och smickra henne, den andre för
att råda och bispringa henne samt
beskydda henne mot henne själf.»
Vi hafva ofvan sett, hurudan ställningen
var vid ifrågavarande tid rörande
utsikten att vinna Elisabets hand. Det
må tilläggas, att Cecil, sedan förslaget att
få Arran till drottningens man misslyckats,
nu afgjordt ställt sig på Eriks sida, och
med honom var ett ganska stort parti.
Hvad som talade för Erik var synnerligen
hans rykte för rikedom, bildning
och elegans. De af Johan framställda, på
latin författade villkoren för en
äktenskaplig förening emellan Erik och
Elisabet voro också mycket tilltalande. De
finnas i afskrift bland den Celsiska
samlingen i universitetsbiblioteket i Uppsala och
i de Ahlquistska samlingarne i riksarkivet.
De voro sannerligen betungande dessa
villkor både för Erik och Sverige.
Drottningen ägde, för den händelse att
konungen [2] före henne afled, att i morgongåfva
bekomma ej allenast en betydlig summa
penningar utan jämväl hela Västergötland.
Konungen skulle vistas i England utan
att blanda sig i några engelska
regeringsangelägenheter och fick ej lämna detta land
ens på så kort tid som helst utan
drottningens tillstånd. En fullkomlig
fainéant och utan rätt till apanage måste han
på egen bekostnad underhålla sitt hof,
som ej fick bestå af flera svenskar än
ett mycket begränsadt antal.
Ett försvars- och anfallsförbund skulle,
om det så behagade drottningen — si
Regiæ Majestati ita videatur —
upprättas emellan bägge rikena, med den
närmare bestämmelse att hvardera riket var
skyldigt att, då så erfordrades, sända det
andra till bistånd omkring (plures vel
minores) 6000 man jämte tillräcklig flotta
för öfverförande af sagda här. Detta
utan hänsyn till Englands större folkmängd,
rikedom och förmåga. Ersättning skulle
dock gifvas för utgifterna.
Men ehuru Sverige ej hade rätt att
af England påräkna vidare krigshjälp än
omförmälda, förband sig konung Erik
att för en gång, om det fordrades, sända
England till hjälp en här af omkring sextusen
man beväpnadt folk, med behöflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
