Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En okänd. Siluett af Victor Hugo Wickström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
VICTOR HUGO WICKSTRÖM.
— Alla som äro mina samtida och
gjort sig förtjänta af samtidens lof, alla
som i lyrisk takt besjungit lifvet och
världen. Främst bland dem alla skall
jag ställa den oförliknelige Martial de
Paris, kallad d’Auvergne, hvilken utom
sitt i år författade historiska kväde
»Klagosång i nio psalmer och nio lektioner
öfver Karl VII» har strött omkring sig
en mängd lyriska äkta pärlor, hvilka,
som du vet, förskaffat honom
hedersnamnet vår tids mest snillrike skald.
Närmast honom ställer jag af helt naturliga
skäl min vän Guillaume Coquillart, detta
fagra blomster i den franska vitterhetens
trädgård. Att här för dig nämna alla
de andra skulle vara omöjligt, ty vårt
århundrade har ju fostrat flera verkliga
skalder än något föregående.
— Jag behöfver väl ej fråga, om icke
du medtager Jean Molinet?
— Nej, det behöfver du verkligen
icke. Jag skulle vara glömsk af hvad
vårt land är skyldigt denna eminenta
begåfning, denna »stella stellarum», ifall
jag ej erkände honom såsom furste i
sångarnes rike.
— Och Henri Baude?
— Att skildra samtidens diktning och
utelämna denne genialiske skald skulle
göra mitt arbete värdelöst.
— Och Guillaume Crétin?
— Skall erhålla en framstående plats
bland de andra. Jag har till och med
icke så liten förkärlek för honom. I
mina ögon har ingen skrifvit skönare
partyrer och retroenger än han. För
öfrigt kan du vara säker på, att jag icke
skall glömma någon, som i vår tid med
sin diktning spridt glans öfver vårt land.
Eftervärlden skall i mitt arbete finna en
krans af evigt skimrande stjärnor,
liknande Bérénices hår, stjärnor, hvilkas
namn skola lefva från sekel till sekel.
En tjänare inträdde och ställde sig
ödmjukt bugande vid dörren.
— Hvad är det, frågade prelaten
med en skärpa i rösten, som angaf hans
missnöje med att hafva blifvit störd.
— Det är en person här nere i
vestibylen, som uppgifver sig vara en fattig
skald och med kännedom om ers
hög-vördighets stora godhet mot hans
con-fratres anhåller om något understöd.
— Hur ser han ut?
— Han tyckes vara omkring 35 år
gammal, är trasig och smutsig samt har
antagligen vandrat hela dagen.
— Och hvad heter detta stora snille!
— Han talade så tyst, att det var
svårt för mig att uppfatta hans ord, men
det var någonting liknande François
Villon.
— François Villon? Har aldrig hört
det namnet förr!
De båda litterära vännerna utbytte
en blick med hvarandra. D’Oudon
ruskade försmädligt på hufvudet.
Tjänaren stod ödmjukt väntande på
förhållningsorder.
Biskopen tvekade ett ögonblick samt
sade därpå raskt:
— Gif den stackarn litet mat i
köket och låt honom sedan få hvila öfver
natten i ett af betjäntrummen!
Tjänaren gick.
Prelatens ansikte hade mörknat.
— Hvilket pinsamt intryck gör det
icke att höra, huru det härliga
skaldenamnet drages ned i smutsen, sade han
därpå med beklagande. Allt skönt har
sin skuggsida här i världen, men den
dunklaste inom konstens värld är väl
den, att det finnes så många andar, som
utan att hafva presterat någonting af
värde kräfva samtidens lof och äro säkra
om framtidens hågkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
