Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hvem är hon? Af Ludvig Looström. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
23O LUDVIG LOOSTRÖM.
andras öfvergå till eftervärlden. Eller
kanske det endast var hennes skönhet som
gjorde hennes bild så eftersökt: Därom
säger bilden i och för sig intet.
Hvem är hon?
Vet han icke det, tycker jag mig höra
flere än en af mina läsare förvånade yttra
vid denna fråga. Det är ju fru
Schröderheim. För att få veta det behöfver man
bara slå upp femte delen af »Sveriges
historia från äldsta tid till våra dagar», där
på sidan 261 samma porträtt finnes
återgifvet i träsnitt med tydlig underskrift:
Anna Charlotta Schröderheim, född von
Stapelmohr (1754—1792). Denna uppgift
finns för öfrigt på flera ställen i den
illustrerade litteraturen. Redan i det digra
arbete, som G. H. Mellin år 1849 utgaf
under titel »Sveriges stora män, snillen,
statsmän, hjältar och fosterlandsvänner samt
märkvärdigaste fruntimmer: , finna vi samma
bild med samma namn och det
Kellgrenska mottot: ; Alla gratierna dansa i den
skönas lätta spår . Lämna vi så
litteraturen och gå till konstvärlden, träffa vi det
icke blott i konstakademiens samling och
på dess retrospektiva utställning, utan äfven
i prins Eugens konstnärligt inredda hem,
i Skoklosters minnesrika salar, på hvilket
sistnämnda ställe det är infattadt i en
prydlig ram med en stor gyldene lyra på öfre
ramstycket, öfverallt i pastell af Gustaf
Lundberg. Vända vi på denna tafla för
att se efter, 0111 frånsidan lämnar någon
upplysning rörande porträttet, så står äfven
där en gammal inskrift, i all sin
obeveklighet lydande: Fru Schröderheim. Och
dock har det varit så svårt för oss att tro,
att fru Schröderheim såg ut på det sättet.
Öfver dessa leende läppar kunna svårligen
de elaka och mustiga kvickheter ha gått,
som historien eller skandalen lagt i den
spirituela kvinnans mun. Ej heller
stämmer porträttet öfverens med Lars von
Enge-ströms beskrifning af henne: »Hon var icke
fint vuxen utan stark och axeldryg, icke
vacker men pikant.»
Detta bevisar dock icke mycket; det
medgifves. Värre är, att det finnes porträtt,
som alldeles säkert visa oss, huru fru
Schröderheim såg ut, och dessa bära icke något
spår af likhet med det ofvan afbildade.
Ett af dem är här afbildadt. Det är måladt
af Per Krafft d. ä. år 1778, såsom
signaturen utvisar, och tillhör statens samlingar på
Gripsholm, dit det skänkts år 1841 af kongl,
botpredikanten Göran Ulrik Schröderheim,
en brorson till statssekreteraren Elis
Schröderheim, fru Anna Charlottas man. Detta
porträtt är således kommet från den
schrö-derheimska släkten och gör såsom sådant
anspråk på trovärdighet. Det utgör för
öfrigt en pendant till Elis Schröderheims eget
porträtt på Gripsholm, likaledes måladt af
Krafft, men nio år senare, hvilket
ytterligare styrker uppgiftens sanning. Hon är
här framställd i tidens hofdräkt och rikt
prydd med pärlor och andra smycken.
Tvifvelsutan har mången gjort den
iakttagelsen, att man ibland tycker sig kunna
se, om ett porträtt är likt en person,
fastän man icke sett personen i fråga. Det
intrycket gör alldeles gifvet nyss nämnda
porträtt af fru Schröderheim, med den
lifliga, spirituela blicken, det skälmska
leendet, de något grofva dragen, som hafva en,
0111 ock liten, bismak af simpelhet. En
bekräftelse på denna likhet hafva vi fått
i en liten miniatyr, som nyligen skänktes
till Nationalmuseum af en 82-årig fröken.
Det är den miniatyren, vi här se afbildad
Den har sin egen lilla historia, som det
kan vara skäl att berätta i detta
sammanhang.
Herrskapet Schröderheim gifte sig år
1776. Efter fem års äktenskap fingo de
sitt första barn, en dotter, som dog samma
dag hon föddes. Efter ytterligare nio års
äktenskap föddes deras andra barn, också
det en dotter. Historien — man skulle
vara frestad att säga skandalkrönikan,
därest icke uppgiften bekräftats af trovärdiga,
med händelsen samtidiga författare —
historien uppgifver, att konung Gustaf III, som
ej kunde förlåta fru Schröderheim hennes
många mot konungen riktade spetsiga
kvickheter, pålade hennes man att icke erkänna
detta barn. Schröderheim var nog svag
att lyda denna egendomliga befallning,
säger Lars von Engeström i sina efterläm
nåde anteckningar. Det var af grämelse
häröfver som hon dog kort efter barnets
födelse. Den lilla Charlotte, som hon efter
modern uppkallades, blef sedermera gift
med en officer vid flottan och bodde i
sådan egenskap vid Nya varfvet i
Göteborg, där äfven gifvarinnan af den nämnda
miniatyren då vistades i sitt föräldrahem.
Nu låta vi den sistnämnda själf berätta
fortsättningen: ofta såg hon och samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
