- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
235

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hilma Angered-Strandberg. Af Hellen Lindgren. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hilma andered-strandberg.

235

behålJsamma lynnet, hon, kvinnan meel
det feberaktigt lifliga, koleriskt-sangviniska
och alltid fordrande temperamentet. Och
i bägge fallen har hon skildrat rent
subjektivt, d. v. s. nästan utan att förstå,
hvari felet eller svagheten hos dem som
kraft- och arbetsmänniskor ligger, deras
irrfärder i detta industrisamhälle, som
öfverallt slår dörren igen både för hennes
djärfva förhoppningar och för hans blyga
knackningar på lyckans och framgångens port.
I själfva verket äro de bägge famlande
barn, ehuru på olika sätt illusionens offer
— de taga lifvet från synpunkten af sitt
eget jags behof och fordringar.

Amerika är afgjordt icke skapadt för
känsliga varelser, icke skapadt för
individer med specialiserad begåfning. Där kan
ju också någon gång hända, att en
individuel begåfning som t. ex. Emerson vinner
framgång, men i de flesta fall beror detta
därpå, att en association — t. ex.
Bostonvärl-den — Amerikas franska akademi —-
puffar honom fram, förevisar honom som en
ny stjärna, ett expositionsföremål, ett slags
kapplöpningsdjur, belönadt med högsta priset,
hvilket man sedan, af kuriositetsintresse,
förströdd ägnar sin uppmärksamhet på en
ledig stund. Sådana individuelt specifika
begåfningar, som vinna framgång, äro dock
i nya världen rena undantag, såvida de ej
som Mark Twain på ett eller annat sätt
gapskratta, det vill säga, såvida de ej
genom’ sin bullersamhet tilldraga sig
publikens uppmärksamhet.

Amerika är helt enkelt icke
individernas land. Det är de mänskliga
maskinkuggarnas förlofvade land. Men som
sådant är det stort — ja, så stort är det, att
författarinnan, som ibland afskyr det, ibland
också ifrigt tar det i försvar, och så
förträffligt är i bägge fallen processen från
kärande- och svarandesidan utförd, att vi
förstå, att hon har rätt i bägge fallen, och
att vi lika litet som hon våga hvarken fria
eller fälla. Amerika har hon gett oss
landkänning af, när hon beskrifver det icke
blott som det land, där den, som icke vill
arbeta, icke heller skall ata men också som
det land, där den, som icke lyckas
förtjäna, icke heller skall äta. Med andra
ord: här finna vi landet med obeveklighet
i affärsmoral och, i allmänhet taget, i
saknad af ideal lyftning. Men trots den
undergång och dödsdom, detta samhälle med

den mest leende min förkunnar öfver alla
efterblifna i konkurrenskampen, tilltror sig
icke författarinnan modet att harmas på
denna »nya värld». Det är ej enbart
därför hon ofta talar så varma ord om
Amerika, att hon förälskat sig i denna
amerikanska ånghäst, som tillryggalägger
fabelaktiga sträckor, spränger sig tunnlar genom
berg, befar ödemarker från i går, hvilka i
öfvermorgon äro arbetscentra, ty, ehuru hon
nog också imponerats af detta vidunders
kraft, har dock dess sot och rök besvärat
henne likasom oss andra, när vi följt dess
utveckling. Nej, hvad hon måste skänka
sin beundran, är framför allt amerikanen,
maskinisten, som eldar på och matar
ånghästen. Man tror i Europa, att
amerikanens förnämsta sträfvan är att blott blifva
rik eller kanske i första hand att försörja
sig, ett ännu tarfligare mål, men
författarinnan ger oss klaven till hans hetsjakt
efter penningen, och till någon del
åtminstone begripa vi och försonas med den, när
vi se den med hennes ögon: amerikanen
fullföljer denna hetsjakt mindre som
roflyst-nad och jakt efter byte än som sport,
intressant kraftprof och nöje. Den är för honom
hans estetik och skönhetsbehof, som han
tillfredsställer. Går jakten på tok — nåväl, så
börjar han om igen, men att slå sig till ro
på sina lagrar, det förstår] han sig däremot
ej på. Täfla skall och måste han. Och där-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free