Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hilma Angered-Strandberg. Af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
HELLEN LINDGREN.
niskolif, som är bara själ, själ, löst från
kroppen, löst från miljöns begränsning, en
af dessa lifsbekännelser, som uttrycka hvad
man velat, icke hvad man kunnat.
I half yrsel, dagen innan han dör af
öfverhettning, bekänner Hultman för henne
sitt lifsförlopps tragik, att hon aldrig
förstått honom, att hon öfveransträngt honom.
Då säger han henne, att han alltid tegat,
att han ej kunnat annat, att han sett huru
hon lidit, men att hon hetsat honom, att
han ej blifvit hvad han ämnat att blifva,
kanske till en del genom hennes förvållande
— ej säkert men kanske — oc.h att han
älskat och älskar henne, men att hans och
hennes naturer äro så djupt, så
genomgående olika. Ty hon är kvinnan, som växer
bäst i solskenet, han mannen, som växer
endast i skuggan. Men hade hon visat honom
mera förtroende, hade också kanske något
af hans tvifvelssjuka på sig själf, som var
hans förbannelse, häfts, men när hon var
så stark, så bestämd, så otålig, så blef han
ännu svagare, ännu obestämdare, ännu mer
resignerad. Och så hade han alltid
misslyckats. Det är icke med vredens ord lian
talar detta utan med kärlekens, med det
vida perspektiv, som gör allting smått,
hvilket en människa får, när hon vet, att
lifvet är slut, att allt, hvad hon önskat
hetast, är oåterkalleligen förloradt, att hoppet
svikit, att tron svikit, att kärleken svikit,
och att nu arbetsglädjen, hennes sista glädje,
sviker, i och med det att lifskraften går
bort. Hon svarar just icke mycket, men
när han dagen därpå är död af solstygn,
då svarar hon med att döda sig i
förtviflan. Ty hon var icke så stark, så modig,
som han trodde, det vår bredvid honom
hon kände sig så full af lif, så oförsonlig,
att han icke skulle lyckas, men utan honom
kan hon icke tro på någon framgång: allt
är mörker, och i ett anfall af outsäglig
vanmaktskänsla tömmer hon giftflaskan.
Stackars I.ouise Niefelt! Så fick hon lira
sig, att i Amerika allt kan hända.
Denna bok är allt igenom skrifven i
stämning så att säga direkt, den verkar
som dagboksanteckningar, man känner, att
man aldrig skall glömma den, lika litet
som’ man glömmer ett bref med dess per-
sonliga ton — bilden är outplånlig, taflan
af denna lidandeshistoria är inristad i vårt
medvetande på samma sätt som åsynen af
ett samhällets olycksbarn, när det mött oss
i lifvet och med skälfvande läppar och
hungriga ögon förtäljer 0111 sin
nödställd-hets . sannsaga. Författarinnan har också
låtit sig medryckas af sin stämnings
intensitet så, att hon ofta återgett sina
personligheter mångdubbla, just som vi i lifvet
se våra bekanta vid olika tillfällen under
skilda synpunkter. An är Hultman en
svag-man utan energi, men i det ögonblick hans
maka får höra en annan säga något dylikt
om honom, blir han raka motsatsen, än
tyckes han ha en åder af ofinhet, men i hans
underbart sköna dödsscen talar han med en
mjuk patos, med en bevekande sorgsen
ömhet, som tyckes göra honom till ett af dessa
finhetens och ömtålighetens söndagsbarn, som
äro för goda för denna världen. Och vare sig
det är Amerika eller Sverige hon ömsevis
berömmer eller klandrar, är det, om jag
så får säga, en så fanatisk stämning i hennes
ord, så att dubbelheten i hennes intryck
också meddelar sig åt läsaren. Må vara att
sådant kan vara till skada för det
konstnärliga helhetsintrycket, men den brokiga
liffull-het och mångsidighet i belysningen, som nu
utmärker romanen, skulle ej ha kunnat
förenas med en öfverlägsnare och objektivare
syn på tingen. Stämningens
allestädesnär-varo är’ också det sammanhållande band,
som räddar romanens mosaikbild från ätt
sönderfalla i småbitar. Det skulle för öfrigt nu
kunna göras ett mycket intressant
experiment af en svensk millionär: att gifva fru
Angered-Strandberg ett resestipendium till
Italien och Selma Lagerlöf ett till Amerika,
med uppdrag för bägge att studera och
skrifva 0111 hvar sitt land. Det vore
intressant, därför att vi då finge se, hvad
fru Angered-Strandberg utfunderade om
lyckans och den glada nödens land, och hvad
Selma Lagerlöf hade att förtälja om
yankeens röfvarromantik. Bägge skulle finna
graffält och malmådror, men de skulle
aldrig finna hvarandras, och detta vore just
det allra intressantaste. Hilma
Angered-Strandberg har förmågan att upptäcka
olyckan i själfva lyckan, Selma Lagerlöf att
upptäcka lyckan i själfva olyckan, men
denna motsats hindrar icke, att de bägge
äro ypperliga iakttagare och målare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
