Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Grafskriften. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAFSKRIFTEN.
Af SELMA LAGERLÖF.
NrU FÖR TIDEN lägger visst ingen
enda människa märke till det
lilla korset, som står i ena
hörnet af Svartsjö kyrkogård. Nu för tiden
går allt kyrkfolket förbi det utan att
ge det en blick. Och det är ju ej
underligt, att ingen märker det. Det är
så lågt, att klöfver och blåklockor stå
det upp till armarna och timotejen växer
öfver det. Icke heller bryr sig någon
om att läsa inskriften, som står där. De
hvita bokstäfverna äro nästan alldeles
bortregnade numera, och det tyckes
aldrig falla någon in att söka stafva ihop
dem till ord.
Men det har ej varit så alltid. Det
lilla korset har på sin tid väckt mycken
undran och förvåning. En tid kunde
ingen sätta sin fot på Svartsjö
kyrkogård utan att gå fram till det där
korset. Och får någon af de gamla
tidernas människor se det än i dag, så ser
hon på samma gång för sig en hel
historia. —-
Man ser för sig hela Svartsjö socken,
försänkt i vinterdvala och betäckt af jämn,
hvit snö, som ligger en och en half ain
högt. Så där ser ut, det är knappast
Ord och bild, J:e årg.
möjligt för en människa att känna igen
sig där. Man behöfver gå efter kompass
som på hafvet. Det är ingen skillnad
på strand och sjö, stubbåkern ligger lika
jämn som den jord, hvilken burit
hundrade skördar hafre. Kolarfolket, som bo
invid stora mossar och nakna bergåsar,
kunna inbilla sig, att de råda öfver lika
mycken afröjd och odlad mark som den
rikaste bonde.
Vägarna hafva lämnat sina trygga
banor mellan de gråa gärdesgårdarne och
äfventyra sig fram öfver ängar och längs
älfven. Till och med inne mellan
gårdarna kan man bli förvirrad. Rätt som
det är, kan någon komma att upptäcka,
att vägen till brunnen blifvit lagd tvärs
öfver det lilla rosenkvarterets spireahäck.
Men ingenstädes är det så omöjligt
att finna sig till rätta som på
kyrkogården. För det första är gråstensmuren,
som skiljer den från prästgårdsägorna,
alldeles öfversnöad, så att den nu flyter
alldeles tillsammans med dessa. För det
andra är kyrkogården numera endast ett
stort, hvitt fält, icke den minsta
ojämnhet i snötäcket förråder dödsåkerns många
kullar och tufvor.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
