Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Bland krimska tatarer. Två blad ur min dagbok af Anton Stuxberg. Med 7 bilder efter fotografier af författaren - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLAND KRIMSKA TATARER. 5
ver, här förbi àr vägen!»
Pliktskyldi-gast lyder jag order, isynnerhet som jag
vandrar på hennes (eller hennes mans)
dyrbara mark. När jag så passerar henne
och hennes sällskap, far jag ytterligare
besked: »Ni må fotografera, men på inga
villkor mina flickor!» (hon menade
kvinnorna, som arbetade i tobakslandet på
backsluttningen, dit hon såg att jag ville;
kanhända menade hon också sina
kvinnliga kaffedrickande kamrater i
gröngräset).
Efter fullbordadt ärende återvänder
jag till den välvilliga korpulenta frun, som
med en viss oro följt mina operationer
i backen. Jag tackar henne för
vänligheten att låta mig få taga en god bild
af Derekoj från hennes mark, och så
vandrar jag åter till Jalta, högst nöjd med
hvad jag fått skåda i det vänliga
tatarsamhället.
II.
Ungefär halfvägs mellan Sevastopol
och Simferopol ligger Baktschisarai,
»trädgårdarnes palats» (såsom namnet lyder
i svensk öfversättning), de krimska
kha-nernas residens från 1518 till 1783. Med
spänning motsåg jag det ögonblick, då
jag skulle få skåda denna egendomliga
stad, om hvilken jag läst och drömt så
mycket. Och sannerligen: verkligheten
svek icke förväntningarna!
Vid järnvägsstationen Dschankoj, som
ligger ett par kilometer utanför staden,
mötte vid bantågets ankomst en hel
samling åkare, alia naturligtvis tatarer. Bland
dem iöll mitt val på en geistlig och
korpulent medelålders man, som sedan
blef min kusk, när sådan behöfdes. Med
honom färdades jag’ till Centralhotellet,
en tatarisk »han» eller karavanseraj, där
tatarer i baktschisarai (en kusk och
ex kock).
jag fick min bostad i ett ganska drägligt
rum en trappa upp, med utsikt åt gatan.
Baktschisarai är sig ännu fullkomligt
likt som på den tiden, då den siste
khanen för något öfver etthundratio år sedan
afträdde sitt land och sin stad åt ryska
kejsarinnan. Allt är äkta österländskt,
allt är tatariskt; där spåras föga tecken
af rysseri, eller åtminstone så litet, att det
knappast märkes. Genom staden, som
ligger utmed floden Djuruk-su, inklämd
mellan höga berg på båda sidor, löper
en enda lång, buktande hufvudgata. Till
höger och vänster därom ligga på
bergsluttningarna små hus och trädgårdar;
här och där uppskjuta vackra, smärta
minareter.
Hufvudgatan omgifves på sidorna af
salubodar och verkstäder, där den
tatariska industrien ännu frodas i all sin
ursprungliga och egendomliga enkelhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
