Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Alphonse Daudet. Af Johan Mortensen. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28-8
JOHAN MORTENSEN.
man: steg för steg följer han de
förändringar, hvilka’ försiggå i Elines själ, från
det tillstånd af indifferentism, i hvilket hon
först befinner sig, till den högsta grad af
religiös exaltation.
Ingen af Daudets tidigare romaner är så
strängt byggd som »L’Evangeliste,»
Handlingen går i densamma rakt på målet utan alla
sidosprång, och den är i detta afseende en
föregångare till Sapho, kanske hans
mästerverk både hvad karaktersteckningen och
kompositionen beträffar. Med hvilken rikedom
på nyanser är ej Fanny tecknad, denna
kvinna med sina vilda ungdomsdébaucher, sitt
sinne för hemlifvet, sitt krampaktiga
fasthållande vid alla sina olika älskare, från
romanförfattaren till förfalskaren; hon är på en
gång simpel, öm, lastbar, naturlig,
passionerad och cynisk i djupet af sin själ, som det
gatans barn hon är. Man genomläse den
seen, i hvilken Gaussin bränner hennes bref,
och där hela hennes föregående lif
passerar revy. Toute la lyre!
Midt i all sin modernitet bevarade
Daudet alltid sin ungdomskärlek för det
äfventyrliga och brokiga. Han har skildrat
typer från alla samhällslager, från den högre
societeten såväl som från förstädernas
arbetarebefolkning, från den högsta
administrationen och Quartier latin; artister,
kokotter, småborgare och landtbefolkning,
särskildt från Sydfrankrike. Men den
typ,-hvilken framför allt gör sig gällande i hans
arbeten, är äfventyraren, bohemenaturen.
Redan många af hufvudpersonerna i hans
romaner låta inrangera sig under denna klass.
Naboben är i stor stil intet annatJ, än en
dylik äfventyrare. Hans historia förefaller
nästan som en saga ur Tusen och en natt.
Född på en bakgata i Marseille, har han
hos beyen i Tunis genom hvarjehanda
medel och ej alltid de hederligaste hopsamlat
en kolossal förmögenhet. Han kommer till
Paris och fikar efter en politisk ställning,
hvilken kan gifva honom det anseende, som
hans rikedomar ej förskalfat honom. Så
kommer krachen plötsligt och oväntadt.
Hertigen af Mora, hans beskyddare, dör,
och naboben slutar genom intriger och
kabaler, förhånad och ruinerad. En
lycksökare är Numa Roumestan, ett af
Daudets många utmärkta porträtt af
provença-laren i Paris. Och hvad äro alla dessa
konungar i landsflykt annat än
bohemeexistenser, hvilka förnöta sina nätter i själlösa
njutningar och sina dagar i dådlösa
drömmar ! Också den rent moderna typen
af en lyckoriddare, the struggler for life,
har Daudet flerfaldiga gånger tecknat
(ypperligast kanske i Paul Astier i
»1’Immor-tel»), men för dessa kalla och hjärtlösa
naturer utan alla högre syften ådagalägger
han ej något af den sympati, hvilken han
eljest ödslar på alla sina
människoskildringar.
Rundt ikring dessa hans hufvudfigurer
rör sig en annan skara af komiska och
half-komiska bohëme-existenser. Där är den
berömde Dolobelle, landsortsskådespelaren,
hvilken sedan åratal lefver sysslolös i Paris
i afvaktan på den roll han aldrig får. Han
är berusad af sin egen storhet, en elegant
dagdrifvare, hvilken klädes och födes med
rörande ömhet af en fattig hustru och dotter.
I »Jack» har denna bohemevärld sitt centrum
i det berömda institutet Moronval, en skola,
grundlagd af en kreol och en parisiska,
för att gifva utländska barn en fransk
uppfostran. En liten bortglömd Dahomey-kung
borstar stöflarne. Den magnifike poeten
d’Argenton, hvilken aldrig skrifvit en rad,
undervisar i retorik. Dit hör
läkaren-char-latanen Hirch, som gäller för en stor lärd,
och tenoren Labbasindre, hvilken ständigt
profvar sitt höga C för att vara viss på
att han ej förlorat denna ton, för hvars
bevarande han lefver.
Vid sidan om dessa hjärtlösa
äfventyrare-existenser finner man i alla Daudets
romaner en grupp af genomhederliga naturer.
Han älskar att såsom motsats till all
världs-lifvets ruttenhet skapa ett litet kryp-in, där
alla de borgerliga dygderna stämt möte,
där oskuld och renhet, hederlighet och
förnöjsamhet sammanbo utan alla disharmonier.
Med hvilken värme målar han ej alla de
små episoderna i ett dylikt litet hushåll i
femte våningen! Det är en idyll att se de
små fröknarne Joueuse kring aftonlampan,
sysselsatta med sina broderier och sin
läxläsning. Han förstår till fullo vikten af att
pappa Joueuses hvita halsduk blifver
ordentligt knuten. Det gör hans goda hjärta
heder, och det är ett bevis på hans
harmoniska natur, att han har öga för denna sida
af lifvet. Medelklassens såväl som
landsortens lif upptager allt för liten plats i den
moderna franska litteraturens skildringar, och
detta är en verklig olycka, en af de många
olyckor, hvilka följa med centralisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
