Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Victor Hartman. Af Victor Sjöberg. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
VICTOR SJÖBERG.
victor hartman som don cesar de bazano.
både honom själf och den då mycket högt
aktade sceniska institution, som han tillhörde.
Victor Hartman gjorde sina första
sceniska studier vid balletten, där han redan
som en trettonårig pys lärde sig att föra
sig på scenen. Det var en liflig och
vaken gosse, en vacker gosse också, med sitt
krusiga mörka hår, sin nätta figur, sin
nästan zigenareaktigt mejslade profil, som då
inregisterades i Thalias tjänst. Och han
• fortfor att där utveckla sig som yngling och
man till en dugande konstnär, hvilken man
alltid såg med nöje, just därför att det,
som han presterade, synbarligen var
frukten af ett med lifligt intresse för uppgiften
företaget energiskt arbete. Någon gång
erhöll han visserligen, par force des choses,
roller, hvilka han med bästa vilja icke
förmådde att fullt tillfredsställande återgifva,
men detta var, dess bättre, endast
undantagsvis förhållandet.
Från balletten kom den unge
konstnärsadepten till Mindre teatern, som då leddes
af Edvard Stjernström så kraftigt och så
förträffligt, att man på »kungliga Storan»
mången gång kände sig rätt het om
öronen. De tre ynglingaår, som där
tillbrag-tes, voro for honom helt säker af stor nytta,
ty då han, efter att ha återvändt till k.
teaterns elevskola, år 1861 blef aktör, visade
han snart hvilket godt gry han ägde och
att den dag icke skulle vara långt aflägsen,
då han med själfkänsla kunde blicka
omkring sig i den krets af verkliga dramatiska
konstnärer, som omgaf honom, och utan att
blinka tänka: »Äfven jag är skådespelare!»
Det var, om vi ej misstaga oss, den
hurtige, oförsagde och sympatiske bytingen
Paddy i »Richard Sheridan», som först
gjorde honom bekant hos hufvudstadens
publik, bland hvars favoriter han sedan
kunde räknas.
Det var dock icke alltid i de stora
rollerna som Victor Hartman firade sina
egentliga triumfer, om vi undantaga hans don
Cesar de Bazano, hvilken han nog själf
ansåg för sin glansroll. Visserligen slog
han igenom som Carl van der Noot i »Allt
för fosterlandet» och redde sig rätt väl med
Ambrosius, men hans egentliga fält var dock
återgifvandet af sådana karakterer som Henri
Potey i »De onyttiga», Madinier i »Fruarna
Montanbrèche», Fridolin i »Fjärilsfebern»
o. s. v. Hans Raymond i »Falska
juveler» var dock äfven en fullblodig och
typisk prestation.
Fullständigt främmande var Victor
Hartman för den medfödda, förvärfvade eller
affekterade nervositet, som i våra dagar
nästan anses för ett oundgängligt pius
hos sceniska konstnärer af båda könen.
Detta dock endast i helsans dagar; efter
1885 års svåra sjukdom, som förstämde
och lade sordin på det en gång så egala
instrumentet, var det tyvärr ingen brist på
nervositet äfven hos honom.
I sitt enskilda lif ordentlig och praktisk
och som umgängesvän glad och treflig,
tillhörde Victor Hartman den i forna tider
mindre än nu sällsynta kretsen af
dramatiska konstnärer, för hvilka icke blott den
muntra ungkarlskretsen utan äfven.
hufvudstadens societetslif stodo öppna.
Född den 30 december 1839, var
Victor Hartman vid sin död den 15 juni d. å.
nära 5 8 år gammal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
