Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
ELLEN KEY.
»Om man också stack in mig i en
skåde-spelartrupp, skrefve jag icke Hamlet; och
jag har älskat mer än Corneille, men dock
inte gjort någon Cid» . . . Slumpen har
endast den betydelsen, att den drar undan det
förhänge, som skymmer geniet för sig själf
eller för andra . . . Många upptäckter
tyckas oss komma som en blixt och genom
en slump, men då hafva de varit förberedda
genom långa mödor: det är endast en
Newton, en Galilei, för hvilka slumpen blir
fruktbar. Idéen än inte någon sten, som faller
från ett tak på första, bästa hufvud . . .
Huru många träffa alls intet hufvud! Nej:
Snillena äro få, och de sterila
tillfälligheterna bli därför många men det geniala
bruket af tillfälligheten ytterst sällsynt.
Diderot är icke konsekvent, när han
sålunda vederlägger de yttersta
konsekvenserna af sina egna teorier. Men han vet,
att han är inkonsekvent, och han vill —
som alla djupa genier ■— också vara det.
Och jag vågar påstå, att det blott är den
begränsade intelligensen som utdrar de
yttersta konsekvenserna. Geniet är misstänksamt
mot sina egna slutsatser, och det umgås kyskt
med sina egna tankar af fruktan att med
dem erhålla en dum atkomma!
Liksom Diderot, trots sin determinism,
häfdar geniets och öfver hufvud själslifvets
mystik, så finnes det andra ögonblick, då
han, utilisten, som vill den största möjliga
lycka för det största möjliga antal, det
oaktadt anteciperar »herremoralen», liksom
jag nyss framhållit, att positivisten hos honom
lefde sida vid sida med panteisten.
Detta är det underbaraste hos Diderot,
att han, mer än någon annan i sin tid, inom
sin tankevärld rymde alla de största
idéströmningarna i vårt århundrade; att han
anteciperade tankens reaktioner lika väl som
dess evolutioner; att han aldrig stannade
inom någon gräns; utan att han, mer än
någon i sitt århundrade, ägde det stora
geniets kraf att spränga gränser och den
stora själens behof att växa i alla riktningar.
Det är framför allt detta drag, som gör honom
-— mer än någon af hans egna, stora
samtida — till den med oss, sekelslutets
människor, samtidige.
FLICKHUFVUD. OI.JEmXlNING AF J. B. GREUZE. I Lowwren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
