Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Om måleri och skulptur i Sverige till början af 1800-talet. Af John Kruse. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
JOHN KRUSE.
ser det af hans tidigare enkla och nobla
porträtt, t. ex. Stjernhielms af 1663 och
Erik Dahlbergs af 16641. Man ser det
äfven af sådana arbeten från hans
senare år, hvilka tyckas ha intresserat
honom mer än de officiela kungliga och
adelsporträtten, t. ex. den rätt vackra,
om också i väl tung mörkbrun färg
hållna, »Medevi Bruns-karlar» 2, väl den
första genretafla i Sverige.
Men allra mest synes mig Ehrenstrahl
till sin fördel i sina stora djurbilder på
Drottningholm, hvaraf en från 1686,
föreställande en stor hvit jakthund, förekom
på utställningen. Det är rent af icke så litet
af en Snyders’ kraft och lif i denna hund
med det stora hufvudet och de klara
ögonen, som nog många gånger mött
husbondens, Karl XI:s, blick. Ehrenstrahl
var ju ock en medelbar lärjunge till den
store flamske djurmålaren, i det dennes
elev Juriaen Jacobsz var hans lärare.
Men det mesta öfriga af Ehrenstrahls
hand på utställningen hade alldeles icke
tålt vid att. rubbas ur sin miljö och
sålunda btröfvas sin möjliga dekorativa
effekt. Jämförelsevis drägligt är
porträttet af Karl XI, »lefvandes stort sittiandes
på en hög thron», som det heter i en
gammal förteckning från 1700. Men den
stora bilden af riksenkedrottningen med
det påskäggs violetta draperiet är af en
kolorit, som ger en obehaglig försmak af
Södermarks värsta saker — och det vill
inte säga litet! Ehrenstrahl förtjänade ett
par stenhus i Stockholm med sin målning,
rnen så kan han också tåla vid, att
eftervärlden skiljer mellan hans rätt få goda och
hans många dåliga arbeten. Tessin säger
om honom, att han knappt hemkommen
»föll i qvinnohänder, målade under
Hof-Fruentimrets censur, som hatade
skymmande skuggor, och i hvilkas ögon car-
1 »Ord och bild» för i år., h. 4.
2 »Ord och Bild» för i år, sid. 326.
min och ultramarin voro de enda drägliga
färgor, täcka och vänliga ansigten de enda
admissibla fisionomier samt tvärhvasst
rödt och hvitt ansigtets enda nuancer».
Det är också med en viss rättvisa Tessin
tillägger: »Hans första målningar kunna
sättas i gallerier men de sednare
knappast i förstugor» — ord att taga vara
på för hvarje målare, som icke vill sluta
som grosshandlare.
Holländaren Martin Mijtens d. ä. var
en annan omtyckt porträttör i
1600-ta-lets Sverige, där han blef förmögen, så att
han t. o. m. fick råd att skaffa sig ett
tafvelgalleri. Tessin är nog orättvis att kalla
denne man, som lefde ett stycke in på
nästa sekel, »en gammal färgskämmare».
Det karakteristiska porträttet af Olof
Rudbeck i all sin Atlantica-magnificens 1
jäf-var Tessins omdöme, och om man gissat
rätt — hvilket dock torde vara
tvifvelaktigt -— i att tillskrifva Mijtens den
ståtliga helbilden af Ingeborg Horn,
knästycket å Fullerö af den s. k. Gerhard
De Besche och den ovala bröstbilden å
Tosterup af en obekant ung man, alla
tre med draperier och dräkter i
gyllenbrunt, så kan Mijtens som målare sägas
fullt mäta sig med, om ej öfverträffa
Ehrenstrahl. Det tämligen hårdt och kallt
målade Rudbecksporträttet (signeradt)
synes mig dock väl mycket skilja sig från
de nämnda tre osignerade bilderna med
deras must och färgvärme för att kunna
vara af samme mästare.
Lemekes lilla »ryttarstrid» (tillhörig
f. d. kanslirådet Sander) gaf en bättre
föreställning om hans färgkonst än de stora
bataljmålningarna på Drottningholm,
hvilka, enligt hvad Tessin hört omtalas, miste
sin »blomma» genom en oförsiktig
rengöring 1719.
Ehrenstrahls systerson och efterträdare
som hofkonterfejare David von Krafft
1 »Ord och bild», 6:e årg., sid. 49.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
