Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Om måleri och skulptur i Sverige till början af 1800-talet. Af John Kruse. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
JOHN KRUSE.
porträtt (i Cassels museum) med den
praktfulla grönaktiga halskragen, som är
så rikt besatt med pärlor och broderier.
Samtidigt med dessa det stora
oljeporträttets mästare voro Hall, Lafrensen,
Sparrgren icke mindre imponerande
mästare i det af tiden älskade porträttet i
visitkortsformat, miniatyren. Alla tre ha
de utfört själfporträtt, som höra till det
yppersta inom denna konst. Af Hall
minnes jag från utställningen främst ett
obekant damporträtt (tillhörande
protokollssekreteraren Mathiesen) med hög
koaffyr à la Marie Antoinette, stora bruna
ögon, de finaste gropar i kinderna och
ett oemotståndligt tjusande, älskvärdt
kokett leende öfver hela ansiktet.
Inom skulpturen glänste dock det
största namnet under denna konstnärliga
guldålder, Sergels. »Ord och bilds» läsare
känna hans porträttkonst genom
föregående uppsatser af sakkunnigaste hand.
Till hans härligaste fantasistycken hör
gruppen Mars och Venus, hvars
marmorexemplar (ägare: öfverstekammarh. grefve
Axel Wachtmeister) bildade
centralpunkten i utställningens vackra,
gobelinsmyc-kade skulptursal. Modelleringen af den
högra sidan af Mars’ öfverkropp hör utan
tvifvel till skulpturkonstens odödliga
mästerverk. En sådan illusorisk härmning
af en lefvande kropps struktur i dess
finaste unduleringar af muskler och hud är
endast möjlig för en så genomsensuel och
på samma gång stark natur som Sergel
var. Sensualiteten i sitt ansikte har
Sergel själf med djärfvaste realism betonat
i sitt själfporträtt af 1793, en byst i lera.
De båda små gipsrelieferna från Fullerö,
»Bacchantfamilj» och »Antik offerscen»,
höra jämväl till Sergels bästa verk. Af
hans porträttbyster meddelas här den
berömda i marmor af grefvinnan v. Fersen,
en vänlig bild af en vacker och glad
gumma i enkedräkt. Grefvinnan Fersen,
moder till två af »de tre gracerna» vid
Gustafs hof, var i sin ungdom beundrad
för sin ovanliga fägring. Då hon, ännu
ogift, åtföljde sin syster och dennas man
Karl Gustaf Tessin till Paris, väckte hon
äfven där ett stort uppseende för sin
skönhet. Den galante 90-årige
vetenskapsmannen Fontenelle skall vid åsynen af den
unga svenska adelsdamen ha utropat:
»Ah! que n’ai-je trente ans de moins!»
Nonotte och Pesne skyndade sig att
porträttera henne, den förre försökte
uppfatta henne från den allvarliga sidan och
framställde henne som en vestal, — fast
nog blef det en ganska världslig och
munter vestal —, den senare tog henne
strax mera galliskt skämtsamt, målande
henne i narrdräkt som själfva Dårskapen.
Båda porträtten hänga som pendanter i
Nationalmusei franska sal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
