Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Constantin Meunier. Af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
GEORG NORDENSVAN.
rad af några statyetter, reliefer och
genrebyster. En af de sistnämnda har öfvergått
till Nationalmuseum — en af de för
konstnärens riktning mest representativa
relieferna stannade i enskild ägo i Stockholm.
Det var först tjorårets utställning som
gjorde Meuniers namn och konstnärskap
bekanta för en större allmänhet i vårt land.
Hans rykte på kontinenten är ej häller
af synnerligen gammalt datum, det
förskrifver sig hufvudsakligen från
världsutställningen 188g i Paris, där han uppträdde
med såväl målningar som skulpturer och
där han erhöll en af hedersmedaljerna. Ar
1891 uppträdde han och några hans
landsmän i sluten grupp på vårutställningen i
Berlin — deras arbeten väckte där större
uppmärksamhet hos konstnärer och hos
kri-tici än inför den stora publiken. I
Dresden i fjor och i år såväl i Berlin som i
München har Meunier utställt — på
Se-cessionisternas senaste utställning i
München var han företrädd af ej mindre än
20 nummer: skulpturer, målningar,
pasteller. Albertinum i Dresden har förskaffat
sig den största samling, som ännu finns,
af hans arbeten i skulptur — en del i brons,
andra i gipsafgjutning.
Constantin Meunier är nu en af
Europas representativa konstnärer, en af dem,
som man ej kan lämna ur räkningen, då
man skärskådar de olika sträfvanden, som
gifva vår tids konst dess karakter. Hans
namn betecknar inom samtidens konst
både en personlighet och en riktning, en
personlighet, som behärskar ett eget område,
en riktning, som för skulpturen innebär ny
landvinning, nya möjligheter.
Hans område är den moderne arbetaren
och det moderna arbetet — hans miljö
de belgiska fabriksdistrikten med en och
annan utvikning till den egentliga
landsbygden och till hafskusten. Hans konst
är nära besläktad med François Millets och
med Raffaellis, den är episk och
monumental som den förstnämndes och den kan
lika väl som Raffaellis kännetecknas med
namnet »caractérisme». Meunier har fört
skulpturen in på det moderna lifvet,
hvardagslifvet, fattigmans dagliga släp för
brödbiten, han har ej sökt upp främmande ideal
— hvarken andra kulturskedens eller andra
rasers — han har liksom de holländske
målarne förr i världen och liksom bärarne
af det intima landskapet i vårt århundra-
des början och midt gifvit en konstnärlig
tolkning åt den värld och det lif, som fanns
att tillgå i hans egen hembygd, utanför hans
dorr. Hans konstnärskap är modernt i
ordets fulla och goda betydelse. Han har
gifvit egna och lefvande uttryck för egna
känslor, och han har gjort en
betydelsefull insats i samtidskonstens arbete på
frigörelse från den abstraktion och den
formalism, som alltför länge tyngt och
hämmat, särskildt på skulpturens område.
I århundradets början var antikens
formvärld liksom dess motivkrets allenarådande
inom skulpturen. Den störste konstnären
var den, som hade förmåga att »se
världen med en grekisk konstnärs öga», som
kunde göra sina heroer, sina gudinnor och
gracer så liknande de antika förebilderna
som möjligt. Det har under århundradets
lopp behöfts många personligheters insats
för att krossa denna dödande kalla
formalism. De konstnärer, som beteckna
skulpturens väg till frigörelse, ha alls ej varit
bildstormare, de ha ej ringaktat antikens
ideal, lika litet som studiet af de gamles
verk,’ de ha blott försökt att se naturen
med lika friska ögon, som de bästa bland
grekerna gjorde det. De ha fört studiet
närmare den lefvande människan, än hvad
som ansågs berättigadt på Thorvaldsens
tid, men så snart det ej varit fråga om att
göra ett porträtt, så ha de i regeln
hållit sin konst på afstånd från det lif, som
rörde sig utom ateliern, de ha — liksom
målarne under romantiken, under
prerafae-lismen och äfven nu under försöken att
å-stadkomma en dekorativ nyidealistisk konst
■—- skapat åt sig en egen värld, dit intet
dam blåser in från allfarvägen, från
humbugens och småsinnets värld, från den
allmänna kapplöpningen efter makt och efter
guld — och efter bröd för dagen.
Plastiken har i den världen ingen annan
uppgift än den att glädja det trötta ögat genom
att skapa ett vackert släkte af bättre
människor än kapplöparne. Den har ej annan
uppgift än Snoilskys kreolska: »Att vara
till och vara skön». Och nog får man
erkänna, att i själfva verket skönhetens
fordringar tillfredsställas mera genom
framställning af manlig kraft och kvinnlig älsklighet
än genom aldrig så trovärdiga
porträttstatyer af professorer, ingeniörer, generaler i
bonjour och glasögon eller i uniformsrock
och pickelhufva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
