Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett besök i Sela Petra. Af Alexis Kuylenstierna. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
ALEXIS KUYLENSTIERNA.
svarta tält och gråa hyddor, där
källorna klara och friska välla fram än här
än där för att förena sig och bilda en
utför terrasserna dansande, glad flod, här
se vi alldeles inpå oss den ofantliga
sandstensmassan, ett af väldiga, djupa klyftor
och hålvägar sönderskuret, nyckfullt
for-madt kägelland, som västerut begränsas
af Nebi Haruns och Ed Ders underligt
fantastiska toppar, hvilka resa sig som en
oöfverstiglig barrier, samt behärskas, man
skulle nästan vilja säga öfverskuggas af
Arabiens enformiga, jämna, sig ut i det
oändliga sträckande högslätter. Då
beduinen säger mig, att man måste intränga
i denna bergmassa för att se staden,
spörjer jag mig själ! hur detta skall
vara möjligt, och då jag framför mig ser
den gulgråa klippväggen uthuggen,
mäj-slad, formad till fasader och försedd med
öppningar, urhålkningar öfver hvar andra
i flera våningar, säger jag till mig själf —
litet missmodigt tänkande, att Amicis dock
har rätt — att jag ju nu redan är midt i
staden. Ack, du dåre, du står ännu
väntande utanför dess portar, och du skall
göra ditt inträde i densamma på en väg,
hvars like du aldrig sett och heller
aldrig vidare kan komma att se! Vi rida
ned för de steniga sluttningarna och
öfver den af rödgul sand täckta slätten,
öfver hvilken den af rödblommande
rosenlagrar tätt kantade floden buktar sig
fram mot klipporna. Vi följa den
sorlande flodens lopp och se snart en trång
öppning, till hälften dold af tamarisker,
som hänga ned från afsatser och
klippor. Genom denna komma vi in i
bergets innandömen, dit vattnet bullrande
och brusande söker sig väg. Vi äro
inne i en hålväg, där de lodräta
bergväggarna resa sig högt, högt öfver våra
hufvud, med sina öfre kanter nästan
berörande hvar andra. Jag ser en och
annan rysa vid tanken på de mörka, fuktiga
hålvägarnes skrämmande dysterhet och de
lurande paddorna på den mörka, slippriga
bottnen, hvilkas glänsande ögon lysa fram
ur mörka hålor. Bah, om detta vet Wadi
Musas »Sik» ingenting. Enligt språkets
regler är detta visserligen en hålväg, men i
verkligheten är det ingången till trollens
underbara, glänsande palats. Det öfver de
flata, slätslipade, glänsande stenarne
hoppande klara vattnet fyller nästan hela
bottnen, endast här och där lämnar det smala
under de öfverhängande sandstensblocken
slingrande strandremsor, täckta liksom
för öfrigt hela flodbädden af spillror och
grus, som angifva att under längesedan
flydda, nu glömda tider människoarbetet
utstakat vissa bestämda gränser för den
ystra floden och att här, där nu hästarne
stampa i det kalla vattnet eller trassla
sig fast i de täta oleandersnåren,
fordom-tima en stenlagd väg ledt in i
Arab-konungarnes ökenstad. Ofvanifrån faller
ljuset ned i klyftan, delvis silande
igenom den röda .sandstenen, fyllande hela
hålvägen med ett skärt ljus, utbredande
sig på de purpurröda, rosenfärgade och
gulhvita klippväggarna, på hvilka
naturen med lätt, lekande hand framtrollat
ett inveckladt nät af fina maskor, ådror,
linier, bågar, som stundom samla sig
i konstfulla knutar, i stora fantastiska
monogram, stundom utbreda sig
glesnande, förlorande sig i den djupröda
färgen. Och hela detta konstfullt
invecklade nät glänser i klara blå, gula och
violetta färger, blanka som vore de
emaljerade. Öfverallt i denna den
underbaraste af alla klyftor sjuder lifvet och
vegetationen; där nere på bottnen doppa
de sammantrasslade snåren af oleandrar,
orobancher och rosenlagrar sina blågula
och skära blommor i vattnet; uppe på
afsatserna på branterna stå fikonträd och
tamarisker, mellan hvilka gulgröna ödlor
kila hit och dit, under det den grå
gec-koödlan, af vrede och förfäran uppblåst
som en ballong, sitter stilla därnere bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
