Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett besök i Sela Petra. Af Alexis Kuylenstierna. Med 5 bilder - En vinternatt. Af Hans Aanrud. Öfversättning från norskan af B—r M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
ALEXIS KUYLENSTIERNA.
har jag varit däruppe invid den öfver
den af moslims vördade profetens graf
byggda moskén, beredd att med
revolvern försvara min rätt till den syn, som
erbjöds den döende Aaron, då han,
träffad af Jahwehs vrede, här skildes från
det jordiska. Det var det vandrande
folkets fyrtioåriga historia han här å ena
sidan med ett enda ögonkast kunde
öfverse och å andra sidan det norrut af
ett rosigt skimmer omgifna, hägrande
landet, som af Guden lofvats det irrande
folket: förhoppningarnas land och
lidandets tunga, sorgfyllda väg. Bestigandet
af Nebi Harun var mitt sista företag
här bland ökenstadens ruiner, och
Eld-schys beduiner, som väl ej väntade ett
sådant företag af den tyste frenghin, voro
ej på sin vakt utan sofvo, döfvade af
middagssolens brand, under sina svarta
tält. Till och med moskévaktaren, den i
en trasig röd mantel höljde dervischen,
denne larmande, tjutande galning, som
frivilligt gjort sig till grafvens vårdare,
låg försänkt i slummer under
helgedomens svala hvalf. På kvällen hade jag
fest för Eldschys scheik Ibrahim ben
Abu Bekr ibn Hadschi Mohammed
Hussein al Gordasch, och ljusen och
eldarne flammade lustigt och muntert i min
mörka graf. Och den inbrytande
morgonen såg mig redan på väg genom de
otillgängliga beduinländerna ned mot den
efterlängtade, i mina drömmar ständigt
uppdykande Akabahviken, det djupblå
af öde, röda korallstränder omgifna hafvet.
EN VINTERNATT.
AF HANS AANRUD.
ÖFVERSÄTTNING FRÅN NORSKAN AF B—R M.
MÅNEN stod spetsig och tunn
ett stycke öfver skogskanten
i öster och kastade ett
svart-gult sken öfver den snötäckta
dalgången. Den förmådde blott sprida ett
matt ljus öfver östra himlahvalfvet; i
norr och väster tindrade stjärnorna på
blå grund med ett skälfvande ljus, som
glimtade och glittrade i den kalla snön
och i trädens dunlätta rimfransar. Mot
söder drog dalgången sig tillsammans
så tätt, att månstrålarne icke kunde
tränga till hans djup, och det föreföll som
om mörkret började där bakom; mot norr
vidgade sig dalen till en stor slät mo,
bevuxen med granskog, och öfver dess
bortre ända, där dalens sidoväggar åter
närmade sig hvarandra, flammade ett
svagt norrsken. Ur mörkret söderifrån
kom landsvägen buktande förbi buskar och
berg, skinande hvit också den; hade icke
den höga snöplogskanten kastat sina
blåa skuggor, skulle man knappast
kunnat märka den. Så svängde den med
ens i en stor krok rundt om en backe,
tog kurs rätt på älfven förbi en grind,
genom hvilken ännu en smalare sidoväg
kraflade sig upp mot skogsbacken, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
