Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En vinternatt. Af Hans Aanrud. Öfversättning från norskan af B—r M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48O
HANS AANRUD.
Det var åter stilla en lång stund.
Visaren smög sig rundt.
— Nej, men kommer då aldrig Nils?
Hon sjönk tillbaka igen; det var som
hade det hörts i rummet en lång stund
om och om igen i ett mångfaldigt eko:
— Nej, men kommer dä aldrig Nils?
Det var som om det svaga tickandet
från uret sagt det samma, det var som
hade frågan legat i den korta rörelsen
af Karins barm, då den häfde och sänkte
sig för hvarje andedrag. Det var som
hörde hon sig själf säga det om igen,
om igen, men allt svagare.
Plötsligen utbröt hon:
— Men i Herrans namn, svara mig
då, ni sitter ju båda, som vore ni döda.
Det kom intet svar. — En kort,
andlös stillhet.
Med ens sköt hon ut stolen midt på
golfvet och blef sittande så, att hon
kunde se dem båda. Hon såg
omväxlande på dem; båda hade vändt ansiktet
ned. Karin satt med tätt sammanknipna
läppar och med en skarp rodnad på de
utstående kinderna. Borta i mörkret
skymtade hon Evens ansikte; det var
utomordentligt blekt.
Hon reste sig, stödde sig för ett
ögonblick med de skälfvande händerna mot
stolsryggen, böjde öfverkroppen fram
och gled liksom baklänges bakut mot
väggen. Ögonen foro från den ena till
den andra af de två, munnen öppnade
sig, som ville hon skrika, men det kom
intet skrik.
Det var en andlös stillhet.
Hon gled åter fram mot bordet.
— Even, kom hit!
Han reste sig och kom långsamt
öfver golfvet, men såg icke upp.
Hon vände sig nervöst om, det var
som vore hon rädd att vända ryggen
till Karin, och sade tätt vid hans
ansikte — det kom som en skärande
hviskning:
— Kommer Nils aldrig mera!
Det var som hade han fått ett slag
i nacken, då ordet var sagdt. Han föll
ned på knäna och slog pannan mot
bordkanten.
Den gamla vände sig mot Karin:
— Och du har vetat det!
Han lyfte hufvudet och skrek i ångest:
— Nej, mor, Karin har ingenting vetat.
Karin skalf, så att stolen skakade:
— Jag har velat det.
Den gamla sjönk ned på stolen. Even
låg med pannan mot bordkanten, Karin
hade glidit ner på golfvet och stödde
hufvudet mot stolens kant.
Det var dödens stillhet — endast
uret tickade, och den lilla visaren smög
sig rundt omkring som en skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
