Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bismarck. Af Thor Andersson. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
THOR ANDERSSON.
kiernas har man kallat det Europa, hvars
kraft bröts af revolutionsstormarna 1848
och följande år. Konstitutionerna i dessa
monarkier skulle vara bevisen på
furstarnas erkänsla för de ansträngningar deras
trogna undersåtar måst uthärda under
krigsåren i detta århundrades början.
Och de äro det äfven och hafva blifvit
det genom det godtyckliga sätt, hvarpå
man i konstitutionalismens glansdagar
förfor med individers och nationers
högsta och okränkbaraste fri- och rättigheter.
Eller dessa segrare från Leipzig och
Waterloo — med hvilket hån hafva de
icke sudlat frihetens heliga sak, då de i
dess namn kallat Europas folk i vapen
mot den store korsikanen för att några
år senare under samma egid, ofta med
användandet af de mest föraktliga medel,
krossa alla själfständighetsströmningar
bland folk, hvilkas frihetsbegär de själfva
väckt. Hvilka triumfer firade icke då
spetsborgerligheten på alla offentliga
områden! Under religionens täckmantel för
man en politik, hvars jesuitism nästan
öfverträffar den i historien så bekanta
italienska i det femtonde århundradet.
Någon själfständighet får icke finnas i
tanke eller i handling. Äfven skalder
förbjudas att i hänförande rytmer gifva
uttryck åt hvad tiden innerst känner i
politik och moral. Det stolta Albion drifver
Byron i landsflykt. Samma öde drabbar
Tysklands siste store skald Heine — ett
öde som blifvit så mycket hårdare, som
lidelserna ännu icke bragts till ro och
man ännu icke kunnat ena sig om
storheten af den Heineska diktningen och af
hans inspirerade kritik af tidens
missförhållanden.
Och hvad hafva väl dessa
konstitutionela monarker gjort för att
tillvarataga de många i ekonomiskt hänseende
betryckta bland deras undersåtar? Intet
— ja nästan värre än intet. Ty de hafva
gifvit sitt hägn åt en ekonomisk politik,
som triumferade i att genom onaturliga
spannmålspris bringa hundra tusende af
fattiga till förtviflan. De hafva
sedermera omfattat nationalekonomiska läror,
som utlämnade, utan något slags
uppsikt från statens sida, åt själfviska
arbetsgifvare nationernas lifsmust — de
producerande arbetarne.
Omkring denna kärna hvilket lysande
skal! Romantik öfver allt! I konst, i
skaldskap, i politik. Huru svärmade man
då icke för att Preussen genom
moraliska eröfringar skulle göras till
medelpunkt för den tyska enheten!
Romantiken fick vika, till stor del —
har man sökt göra troligt — genom
till-skyndan från den man, som är föremål
för denna framställning. Äfven här —
något som ju i historien ofta är fallet —
har betydelsen af individens uppträdande
öfverskattats. Att Bismarck, som är den
mest realistiska representanten för den
nuvarande realistiska åskådningen inom
politiken, själf i hög grad bidragit att
trycka på tiden dess prägel, kan icke
förnekas. Men själf är han ju äfven
uttrycket af den realistiska tidsanda, som
först mera märkbart gaf sig tillkänna i
1848 års revolution —- en revolution hvars
sociala skaplynne blifvit dominerande för
den moderna arbetarerörelsen och hvars
betydelse ännu icke på långt när
uppskattats.
Önskar man reducera all
världshistoria i en enda formel, kan man nog med
rätt påstå, att det finns tvä motsatser,
kring hvilka hela samhällshistorien rör
sig liksom kring två poler. Motsatserna
äro de sociala och de nationela, hvarvid
nationel fattas i den vidsträcktaste
betydelse. Dessa motsatser fylla äfven detta
århundrades historia i ovanligt hög grad.
De nationela motsatserna tyckas, om de
ock icke förlorat något i intensitet,
trängas tillbaka af de sociala. Bismarcks
arbete för att böja de nationela motsat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
