Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bismarck. Af Thor Andersson. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 THOR ANDERSSON.
de sårbaraste punkterna hos
motståndarne.
Den hängifvenhet, hvarmed Bismarck
förfäktade rojalitetens intressen, fäste
snabbt regeringens blickar på honom, och
han befanns 1857 lämplig att bevaka
Preussens intressen på förbundsdagen i
Frankfurt.
Atta år stannade Bismarck på denna
plats, där alla den tyska politikens trådar
den tiden löpte samman. Där gjorde
han sina sista lärospån, där omfattade han
för första gången de idéer, som sedermera
ledde honom, och där genomgingo hans
politiska grundåskådningar dessa
förvandlingar, som sedermera möjliggjorde
framgången.
Som den absolutistiska
Donau-monarkiens vän kom Bismarck till Frankfurt;
som dess hätskaste fiende reste han
därifrån. Vid förbundsdagen fick Bismarck
ögonen öppna för den oförsonliga
rivaliteten om ledningen i Tyskland mellan de
båda presidialmakterna. Rivaliteten
tillspetsades alltmera, och genom en mängd
diplomatiska segrar lyckades det Bismarck
att omöjliggöra Österrikes inträde i den
tyska tullföreningen, att afhålla Preussen
och det tyska förbundet från att under
krimkriget enligt Österrikes önskan
uppträda mot Ryssland och understödja den
habsburgska aktionen i
donaufurstendö-mena. Preussens neutralitet vid detta
tillfälle tillförsäkrade det tsarens tacksamhet.
På förbundsdagen blef Bismarck
Österrikes hatare. Mer än ett af de många
offentliggjorda brefven från denna tid
innehåller ett catoniskt »dessutom anser
jag att Österrikes inflytande i Tyskland
bör förstöras». Redan tio år före
uppgörelsen med Österrike har han ock
förklarat, att rivaliteten mellan de två tyska
stormakterna kunde upphöra endast
genom ett krig. »Enligt politiken i Wien
är Tyskland nu en gång för trångt för
oss bägge», skrifver han. »Till och med
skarpt tryck utifrån, den mest trängande
fara för bådas existens, förmådde icke
1813 och 1814 att smida järnet. Den
tyska dualismen har sedan tusen år då
och då, sedan Karl den femte
regelbundet hvarje århundrade, genom ett
grundligt inre krig ordnat sina inre
förhållanden, och äfven i detta århundrade skall
intet annat än detta medel kunna ställa
utvecklingens ur på det riktiga
klockslaget. Jag vill endast uttala min
öfvertygelse, att vi inom icke allt för långt
aflägsen tid skola tvingas att kämpa för
vår existens mot Österrike och att det
icke ligger i vår makt att undvika det,
emedan tingens gång i Tyskland icke
har någon annan utväg.»
Samtidigt bröt allt mera fram hos
Bismarck realpolitikern — statsmannen
som icke låter fängsla sig af någon
doktrin eller något parti, som klart känner
för handen varande förhållanden och som
gör gällande och klokt använder
statsintressen, men icke känslor. Själf
brukade Bismarck denna tid säga, att han
i politiken intog den iakttagande
naturforskarens ståndpunkt. Därför blef han
icke längre absolut motståndare till
revolution och konstitution, till liberalism och
tryckfrihet.
Det hänsynslösa sätt, hvarpå Bismarck
fullföljde sitt stora mål att förskaffa
Preussen hegemonien i Tyskland, gjorde det
slutligen nödvändigt för den preussiska
regeringen att aflägsna sin alltför
myndige legat i den dåvarande tyska
politikens brännpunkt. Som representant för
sitt lands intressen vid det mäktiga
tsar-hofvet tillbragte Bismarck tre år. Mot
sin egen vilja hade han kommit till den
kalla Ne van. »Man ställde mig kallt,
som man gör med champagnen, innan
man serverar den», var Bismarck eget
yttrande om sejouren i Petersburg.
Under Bismarcks gesandtskapstid i
Petersburg och under några månader 1862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
