Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bismarck. Af Thor Andersson. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
THOR ANDERSSON.
— med det bevingade ordet: »Mina
herrar, låtom oss arbeta raskt! Låtom
oss sätta Tyskland i sadeln! Rida skall
det snart kunna!» Och under
sammanträdet den 27 mars 1867 gaf han, då
hans frihetsvänliga riktning i ett
anförande af Lasker betviflades, uttryck åt
sin politiska åskådning med orden: »Mina
intressen för de utrikes angelägenheterna
äro icke endast de starkaste utan äfven
för närvarande de allena bestämmande.
Men detta utesluter icke, att äfven jag
delar den öfvertygelsen, att den högsta
grad af frihet för folk, för individ, som
är förenlig med statens säkerhet och
gemensamma välfärd, alltid är
eftersträf-vansvärd och en plikt för hvarje ärlig
regering.»
Denna och många liknande
bekännelser skilde snart Bismarck från de preussiske
konservative, hvilka icke voro i stånd
att följa med hans storartade
utveckling äfven inom den inre politiken och
därför blefvo hans lidelsefulla motståndare.
Tyskland hade emellertid snart satt sig
i sadeln; det lifligaste motståndet i det
inre — det genom de welfiska intrigerna
— begränsades i hög grad genom
wel-ferfondens beslagtagande. I april 1869
började också de parlamentariska aftnarna
hos Bismarck, hvilka vunno berömmelse
genom kanslerns tvångsfria och
älskvärda umgängessätt med de deputerade.
Bismarck, som under de senaste åren
burit en oerhörd arbetsbörda, kunde unna
sig någon hvila och tillbragte
sommar-och höstmånaderna 1868 och 1869 på
det stilla Varzin, hvilket jämte palatset
i Wilhelmsstrasse under ett årtionde blef
den europeiska politikens medelpunkt.
Bismarcks väldiga kroppskrafter hade
under de senaste åren starkt angripits
och behöfde skonas. Sitt inflytande på
den inre tyska politiken hade han själf
begränsat så mycket som möjligt. Han
kunde desto mera ägna sin uppmärksam-
het och sitt arbete åt brytningen med
Frankrike.
Denna hade under
fredsförhandlingarna med Österrike framträdt i tydlig
dager. Redan två dagar efter
preliminärfreden i Nikolsburg började Napoleon
framställa yrkanden på kompensationer
med anledning af den stora makttillväxt
Preussen genom kriget vunnit. Intet
mindre än återställandet af Rhengränsen
före 1814 äfvensom åtskilliga andra
områden var Napoleons önskningsmål. Detta
afvisades, och icke större framgång hade
Napoleons försök följande året att af
konungen af Holland få köpa
Luxemburg och Limburg. På samma sätt gick
det med det franska förslaget att genom
inköp af järnvägar i Belgien ställa detta
land under franskt inflytande.
Kom så frågan hvem som skulle
efterträda den från Spaniens tron
fördrifna drottning Isabella. Omsider
riktades spanjorernas uppmärksamhet på
det furstliga hohenzollernska huset, hvilket
några år förut gifvit Donaufurstendömena
deras härskare. Historien om den
hohenzollernska tronkandidaturen är ännu icke
skrifven. De respektive staternas arkiv
hafva ännu icke biktat sitt innehåll, och
många af de förnämste agerande
personerna i det drama, som bär den spanska
tronkandidaturens blodbesudlade namn,
hafva ännu icke själfva fällt omdömen
öfver sina egna roler. Den förste, som
man nu kan vänta skall göra det, är
Bismarck i sina bebådade memoarer —-
såvida icke dessa komma att bereda
världen samma eller liknande öfverraskning
som diplomatens i början af
århundradet, hvilken förklarade, att orden äro till
för att dölja tanken. Ett slutgiltigt
omdöme om Bismarcks betydels edigra
verksamhet för påskyndandet af det stora
fransk-tyska krigets utbrott kan ännu icke
fällas. Men icke tyckes han — hvilket
framgår af en bland de förnämsta käl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
