Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Septemberdagar i Visby. Stämningar och intryck af John Kruse. Med 12 bilder af Robert Haglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
JOHN KRUSE.
verka så vackert koloristiskt med det
djupsvarta öfver allt det hvita och röda
och i sin lustiga, smånätta sirlighet gifva
hela staden en prägel af hemtreflighet
och gemytlighet. Och så till sist rundt
om det hela denna väldiga gråa ringmur
med sina stående och ridande torn, som
i djärfva afsatser och brutna linier klättrar
upp för klinten mot landsidan och håller
hela staden om ryggen, slutande in den
i ett fast och säkert grepp.
Det första intrycket af en
märkvärdig hvila och ro förminskas knappast
under dagens lopp. Lifvet går så stilla
och lugnt på dessa branta och smala
gator, där en vandring på den knottriga
fältstenen har ett för hvar gång
upp-repadt pittoreskt behag genom de
oväntade och ständigt omväxlande
grupperingar och anblickar, som erbjuda sig,
när man snor om hörnen i denna
sannskyldigt labyrintiska stad. Att gå vilse
är till en början — och rätt länge ändå
—• oundvikligt, och det blir ett helt litet
äfventyr att ge sig ut på promenad;
man glömmer, åtminstone i början, rent
af att svära öfver stenläggningens
primitivitet och de öppna rännstenarnes
mindre ambrosiska dofter. Som det
anstår ett sådant romantiskt gammalt näste,
finns det fullt upp med kattor hvar man
går — svarta, hvita, gråa, tigerfärgade.
Aldrig har jag på något ställe hört så
mycket katzenjammer om aftnarne som
här, men så är här också ett verkligt
kattornas paradis i dessa smala, krokiga
passager, där det graciösa och smidiga
lilla djuret så behändigt kan smyga sig
fram och i en blink försvinna undan
förföljande hundar. Lyckligtvis, höll jag
på att säga, finns det hvarken
vattenledning eller modern belysning i denna
stad, utan ännu ser man, i synnerhet om
aftnarne, hur folket, liksom i gamla dagar,
med två hinkar hängande i ett ok öfver
axeln, hämtar vatten ur de många brun-
narne innanför eller utanför ringmuren,
och belysningen är sparsam från de glest
utplanterade lyktorna, hvilka äro fästa
med järnkedjor vid galgartade ställningar,
hvarifrån de hvarje dag nedhissas för
att få sina lampor fyllda med den
vederbörliga ransonen — fotogén, tror kanske
läsaren? A nej, äfven till Visby har
den nya tiden kommit — det är med
flytande lysgas lamporna fyllas, och den
lilla ringen af små gaslågor, som strålar
från brännaren, sprider ett ganska klart
och starkt ljus i den smala gränden.
Det folk, som lefver här i de många
små husen bakom de låga fönstren med
hvita gardiner och buskiga pelargonier
och rosor, är i allmänhet fattigt. Af
förmögenhet finns det numera icke
mycket i den stad, som en gång var
Nordens rikaste, och kommunalskatterna äro
därför också ganska höga. Men
människorna göra ett vänligt, gladt och
hurtigt intryck, och man måste ännu i dag
ge Linné rätt, då han kallar Visbys
innevånare »gladlynte, belefvade och
humane». De verka också strax originelt
genom sitt högröstade tal och sitt
egendomliga, på breda mouillerade diftonger
rika och finskt sjungande tungomål, som
låter så hjärtligt godt och
gammalnor-diskt mustigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
