Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Bland språkets nässlor och kardborrar. Af Robert Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536
ROBERT GEETE.
det oskyldiga skämtet, utan gärna
urartade till gröfre tillmälen, följde ordet med
saken och nådde, efter stadier af mer
och mer utpräglad grofkornighet, ända
till kategoriens yttersta gräns och fick
så betydelsen af —• smädeord.
* *
*
Ehuruväl det är den språkliga sidan
af okvädinsordens familjehistoria som här
närmast är föremål för behandling, kunna
vi ej underlåta att med några ord
beröra äfven den psykologiska och etiska
sidan af dessa språkets »förlorade söner».
En tysk anonym författare utgaf 1839 en
»Deutsches Schimpfwörterbuch», i
hvilken han förtecknat omkring 2,800 bland
tyskar brukliga okvädinsord. I sin
inledning motiverar han utgifvandet af
denna »hjälpreda» på ett särdeles
kostligt sätt, hvarför följande utdrag torde
kunna läsas med ett visst nöje.
Ingenting, så resonerar denne alla
grälmakares välgörare, ingenting under
solen är utan sin nytta, men det är ej
allom gifvet att inse denna nytta.
Förmågan att okväda uppdrager en bestämd
gräns mellan människan och djuren och
gifver den förstnämnda ett ofantligt
försteg framför de senare. Enligt
Wisz-niewskis och andras forskningar tyckes
det som om djuren äfven hade ett slags
språk, men att de skulle besitta egna
skällsord kan tillsvidare betviflas.
Därmed dock ej förnekadt, att en hund kan
»skälla ned» en annan hund, t. o. m.
en skapelsens herre, men det är dock
att märka, att därvid endast tonfall och
mimik (detta ord utsträckt äfven till
svansens användande) utföra den roll, som
hos människan bestrides af bastanta
glosor. Med dessa senare åter är
människan i stånd att behärska hela sin
omgifning, såväl den af hennes eget släkte
som djuren. Efter dessa djupsinniga
reflexioner öfvergår den tyske förf. till
att framhålla okvädinsordens stora gagn
för mänskligheten i ett antal punkter.
Användandet af detta slags kraftord har
enligt honom följande verkningar:
1. Det lättar hjärtat. T. ex. om en
underordnad rönt omild behandling och
känner sig nedtryckt, är det en ofantlig
lindring att få utstöta några kraftiga och
mustiga ord, om också blott i tysthet
eller t. o. m. blott i tankarne. Det lättar!
2. Det befordrar hälsan. Har man
blifvit riktigt förargad öfver något,
hvilket ju kan hända, så mår man ej väl
af att stänga harmens känslor inne eller
söka kväfva dem. Det kunde bli
gallfeber af! Nej, ett kraftuttryck är enda
sättet att åter bringa sinnet i jämvikt!
Probatum est.
3. Det befrämjar stora företag och
är ett eggelsemedel lika godt som en
bra piska. Mången general har vunnit
seger öfver en mångtaligare fiende
därigenom att han vid anfallet tillropat sina
husafer: »Framåt, era himla hundar!»
eller: »Huggen in, era sjutusande d—r!»
o. s. v. (Åtskilliga af Fänrik Ståls
finska krigarhj ältar kunna betyga sanningen
häraf!)
4. Det förskaffar hvar och en ökadt
anseende och sätter sin man i respekt
både bland likar och underordnade, för
att nu ej tala om ampra fruar i deras
hushåll.
5. Det skyddar mot fiender — om
det också just ej skaffar vänner. Skulle
första salvan ej medföra afsedd verkan,
kan starkare laddning användas vid de
följande anfallen. Sådana kunna fienderna
vara, att man med dylika medel betager
dem lusten att komma igen. Men
härvid fordras dock en viss urskiljning!
6. Det utjämnar
meningsskiljaktigheter och gagnar vetenskapen. Alla
människor kunna ju ej vara af samma mening,
och detta vore väl ej heller önskligt.
Lifvet blefve då alltför enformigt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0598.html
