Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bland språkets nässlor och kardborrar. Af Robert Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
ROBERT GEETE.
att en och annan, som sett bättre dagar,
kommer att stå i ledet vid sidan af
mannen ur dräggen.
Då de egentliga -— med räkning på
läsarens fördomsfrihet kunde man kalla
dem de irena skällsorden», d. v. s. de
ord som hafva endast och allenast denna
moraliskt låga uppgift i lifvet, föga
lämpa sig för en öfvervägande estetisk
tidskrifts spalter, måste vi nöja oss med
att med lätt hand beröra dem. Vi välja
därför att börja med kategoriens
jämförelsevis städade representanter.
Huru i grund och botten menlösa
många såsom okvädinsord begagnade
glosor egentligen äro, kan man finna
<läraf att ej så få af dem, endast med
förändradt tonfall, lika väl kunna
användas såsom — smekord! När en
moder kallar sitt barn för »mammas lilla
gris» är det ju särdeles väl menadt, men
säger hon: »du är just en riktig gris!-»
äro både tonfallet och meningen ej så
kärvänliga. Skalk och skälm hafva
bägge samma dubbelansikte: »en arg
skalk» och »en veritabel skälm» äro
något helt annat än »en liten skalk» och
en »skälmunge».-— »Ett litet troll» är
ofta en förtjusande varelse, som dock i
vår onda värld med tiden kan
förvandlas till »ett riktigt troll» (t. ex. som
svärmor!). En likartad motsatt
betydelse kan inläggas t. ex. i orden slarfva,
byting, hudik, ja t. o. m. i juvel, geni,
praktexemplar! Mycket af öfverraskande
art kan i detta fall passera, om nu också
borgarfruns i Strindbergs »Röda
rummet» exempel på förmåga att utfylla
klyftan måste anses tämligen enastående.
Hennes användning af smekordet »lilla
dränglunsen» till sin herre och man torde
väl tills vidare få behandlas såsom en
något vågad hyperbol utan motsvarighet
i verkligheten.
Denna verklighet har i alla fall myc-
ket förvånansvärdt att uppvisa, ej minst
på det område, där vi nu ströfva
omkring. Vi se där bl. a. talrika bevis
på förgängligheten af jordisk storhet och
huru lätt jordens potentater göra »resan
utföre» — inom språkets värld. Tänk
blott på medeltidens stolte marsk (marsk
Stig t. ex.) och se hans degenererade
ättling fodermarske7i (f. d. »tunnkullaren»),
som numera fått sin maktsfär inskränkt
till åkardrängar, hästkrakar och
foder-byttor! —• Och det för hela den ariska
rasen gemensamma, innehållsrika ordet
för samhällets feminina hälft, vårt kvinna,
hvilket ännu under formen queen bland
britterna håller sig uppe på tronen, har
hos oss under biformen kona sjunkit ned
till den lägsta dräggen. Vårt knekt (jfr
stöfvelknekt) har en förnäm släkting i det
engelska knight, riddare, och äfven tölp
har kommit på utförsbacken, om man
jämför ordet med dess dublettform
tor-pare. Ordet sälle har numera dålig
klang och förekommer nästan uteslutande
med föga hedrande epitet (t. ex. en
»liderlig sälle»), ehuru det liksom det
tyskfödda gesäll egentligen blott betyder
’kamrat’ (’den som bor i samma sal,
härberge, som en annan’). Under
medeltiden hade ’sälle’ ännu kvar sin goda
betydelse, såsom man finner t. ex. i
»Karlmagnus», där i berättelsen om
slaget vid Ronceval den dödssårade
Olifer-nes (Oliver), sedan han i misshugg träffat
sin vän och stridskamrat Roland,
urskuldande säger: »Gudh se thik, sälle
min [’min kamrat’], ey seer iak thik»
(han var nämligen så bländad af sitt
eget blodflöde).
Såsom slående bevis på
betydelseförsämring, och detta af ord, som en
gång haft en mäkta stolt klang, må ett
par exempel från främmande land
anföras. Hvem skulle väl tro, att det
världs-eröfrande romarfolkets namn någonsin
kunnat sjunka ned till ett skymford? Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
