Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Betty Hennings. Text till porträtten af Carl Behrens. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
542
CARL BICHRENS.
FRU HENNINGS SOM NORA I »ET DUKKEHJEM»,
FÖRSTA AKTEN. (l88o.)
snart måste afstå från sin lofvande elev.
Ty hon hade funnit en annan lärare, som
ville från dansen och mimiken föra henne
öfver till skådespelet — och den mannen
var Höedt, Hamlets geniale framställare,
hvilken missmodig hade dragit sig tillbaka
från teatern — där han hade varit
medelpunkten i den Höedt-Heibergska striden,
som ännu efter nära 40 års förlopp, då
fru Heibergs lefnadsminnen utkommo,
kunde sätta sinnena i brand — och nu
tillbragte sitt lifs sista år med att instruera
begåfvade teaterelever.
Af Betty Schnell fick Höedt både ära
och glädje. Hon debuterade i december
1870 som Agnes i »Fruntimmersskolan»,
väckte strax uppmärksamhet, arbetade sig
snabbt fram i första ledet, och innan tio
år voro gångna, hade hon som fru
Hennings spelat Nora i »Et Dukkehjem» och
därmed befäst sitt rykte som en af vår tids
betydande konstnärinnor.
En hel rad gestalter, som hon på vår
seen gjort lefvande, drager förbi mitt inre
öga, när jag tänker på fru Hennings’ konst.
Det är öfver ett vidsträckt område fru
Hennings’ konst sträcker sig, och teatern
har alltid lagt starkt beslag på densamma.
Vi ha sett henne som Holbergs Leonore,
som Oehlenschlägers Yrsa, som Heibergs
Agnete, som Hertz’ Jolanthe — och i
många andra klassiska roller därtill. Likväl är
det i det moderna skådespelet som hon
har vunnit sina största och varaktigaste
segrar.
Särskildt måste jag dröja vid de Ibsenska
kvinnotyper hon skapat: först Nora, som
leker med sina barn, kvittrar som en
lärka, dansar tarantella i besinningslös ångest
och till sist bryter igenom skalet och
mognar till kvinna i den stora uppgörelsen med
Helmer — en gestalt så fast gjuten, så
lefvande i hela sitt framträdande, att den
en gång sedd aldrig glömmes.
Därnäst Hedvig i »Vildanden», där fru
Hennings på ett rent af mästerligt sätt har
förmått omskapa sig till ett helt ungt
flickebarn, som med stora, förvånade ögon
följer Gregers Werles förklaringar och
beundrande lyssnar till Hjalmars flöjtspel — en
flicka i öfvergångsåren med sin ålders
slängiga rörelser och hållningslösa gång, så
lefvande verklig i hvarje liten gest och så
rörande i sin offervillighet. Jag tvekar icke
att nämna denna roll konstnärinnans
yppersta. Hon spelade den första gången
under våren 1885. Nu — 13 år senare —
hör skådespelet till teaterns fasta repertoar
såsom en af de få representativa
föreställningar den har att bjuda på, och fru
Hennings spelar alltid Hedvig — spelar rollen
lika ungt, lika öfvertygande och lika
rörande naturligt som vid styckets första
uppförande i Köpenhamn.
Ännu en tredje af hennes roller i den
Ibsenska repertoaren vill jag framhålla: det
är Hilde Wangel i »Bygmester Solness»,
där hon lik en vild fågel kommer brusande
in i mästarens arbetsrum och begär att
strax få sitt kungarike -— en så eggande,
sporrande Hilde, att man förstår att hon
kan drifva Solness till den bedrift, som förut
framstått som det omöjliga. Där var en
så spänstig energi öfver denna prestation,
att för dess skull detta Ibsenska drama
icke kunnat helt försvinna från repertoaren.
I januari 1890 utförde fru Hennings
Anna Hjelms roll i Gunnar Heibergs
skådespel »Kung Midas» -— ett stycke, som
på förhand hade många motståndare, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
