Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Krig. Af Valdemar Langlet. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALDEMAR LANGLET.
36
frågat, om han ej gärna ville dö för
Ryssland och tsaren. — —
Det var som om Rosjnovski gissat
mina tankar, ty efter några sekunders
tystnad fortfor han:
»Det är en egendomlig känsla första
gången man är i elden. När vi efter
den första fäktning, där jag varit med,
genomtrötta återvände till lägret, kommo
mina kamrater emot mig och lyckönskade
mig till min tapperhet — det vore
något högst ovanligt hos en sådan novis,
förklarade de äldre. Jag rodnade
naturligtvis af förtjusning och svarade några
osammanhängande dumheter. Efteråt, när
jag kom för mig själf, kastade jag mig
på rygg på min halmbädd i tältet, lade
armarne i kors under hufvudet och
började fundera på hvad det egentligen var,
som hade förskaffat mig berömmet af
kamraterna.
Jag erinrade mig dunkelt, som en dröm,
huru vi kommit fram till lägret
föregå-gående dag, genast fått plats anvisad
för tälten och omedelbart ordnat oss efter
omständigheterna så godt sig göra lät.
Jag hade gått sent till sängs, efter att
ha slutat ett långt bref till min hustru
med beskrifning af färden. Jag hade
knappast sofvit en halftimme, tyckte jag, då
jag plötsligt väcktes af ett förfärande
buller och oväsen, — ännu blott
half-vaken hörde jag öfver de andra ljuden
ett, som genast bragte mig på fötter . . .
taratam taratam tararatatatam . . .
trumman gick. I en blink hade jag kastat
mig i kläderna, revolvern satt redan i
bältet, och ännu knäppande fast värjan
öfver axeln rusade jag ut. I tältdörren
mötte jag kalfaktorn, som med andan i
halsen ropade emot mig: »Turkarne
komma!» »Nå, så skola vi taga emot dem»,
svarade jag lugnt och skyndade vidare
till mitt kompani; jag var alltjämt så
lugn, som om det hela endast gällt en
parad. Oaktadt morgonskymningen, som
ännu var tät, voro vi snart uppställda
och — framåt marsch! Det dröjde icke
länge förrän kulorna började hvina om
öronen på oss, och en och annan bland
soldater och officerare visade tecken till
oro. Jag var för min del hela tiden lugn,
och af allt att döma tycktes så ock vara
förhållandet med flertalet.
Af hvad som sedan följde mindes jag
ingenting redigt — kommandoord, rök,
eld, knallar och — framåt, framåt! Hem,
hustru, barn, hvad jag ägde kärast på
jorden, allt försvann som i ett ögonblick,
och så länge striden varade, fanns hos
mig ingen annan tanke än denna: framåt,
framåt! Hvarför jag skulle framåt, hvad
jag skulle göra, då jag stode ansikte mot
ansikte med en fiende, därför hade jag
aldrig gjort mig någon reda — jag visste
blott, att min plikt var att rycka fram
och få soldaterna att följa. Det senare
var heller ingen konst; de voro
synbar-ligen gripna af samma ifver, äfven de,
och det var svårare att en gäng hålla
dem tillbaka, än att få dem med. Och.
så kom det sig, att utan att tänka på
hvad jag gjorde — eller snarare utan
att alls göra något — hade jag visat mig
i hög grad tapper och gjort mig förtjänt
af mina kamraters loford. Detta retade
mig verkligen, där jag låg och
filosoferade, i synnerhet som jag med en liflig
känsla af obehag erinrade mig en
händelse, som inträffat just då vi återvände
från denna min första fäktning. Mitt
kompani tågade med de andra i sakta
mak och god ordning i riktning mot
lägret; fiendens eld hade tystnat, endast då
och då hördes ett enstaka skott.
Plötsligt kom en dylik förlupen kula och
träffade olyckligtvis rätt i nacken en ung
soldat, som marscherade blott tre steg
framför mig. Den stackars mannen segnade
ögonblickligen död ned, och jag
genomfors omedelbart af tanken: hvarför
träffade inte den kulan lika gärna mig r Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
