Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sagan om Tannhäuser. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAGAN OM TANNHÄUSER.
låta oss med visshet sluta till att
uppteckningarna härröra från en betydligt senare
tid än den, som sett sagan uppstå. En
jämförande granskning af de olika
versionerna visar oss följande grundmotiv.
Tannhäuser var en riddare, som hört
talas om underverken i Venusberget och
begifvit sig dit för att se dem. När han
varit i berget ett år (eller halftannat),
begynte han tänka på att detta dock var
synd och skulle komma att stå honom
dyrt på den yttersta domens dag; fru
Venus vill dock icke låta honom gå utan
söker öfvertala honom att stanna hos sig
för alltid. Förgäfves utvecklar
kärleksgudinnan alla sina lockande konster: han
slungar till sist förtviflad emot henne ordet
»Teufelinne» och kallar den rena
jungfrun, Maria, till hjälp. När han så
äntligen kommer lös ur förtrollningen,
begifver han sig till Rom, biktar sin synd för
påfven Urban IV och bönfaller om
absolution. Men påfven ger den icke: så
litet som den staf han håller i handen
kan grönska, så litet skall Tannhäuser
någonsin bli delaktig af Guds nåd. Då
drager riddaren åter bort i jämmer och
elände; han vänder tillbaka till sin dam
i berget, som välkomnar honom i glädje
och kärlek. Men på den tredje dagen
efter Tannhäusers afifärd begynner
stafven i påfvens hand att grönska. Då
sänder denne ut att söka Tannhäuser i alla
land, men han är för evigt i berget hos
den hans kärlek utkorat. Därför måste
äfven påfven Urban IV för alltid vara
förlorad. — Afslutningen varierar: i tvänne
uppteckningar utgöres den af en sens
moral, gående ut på att ingen har rätt att
döma en syndare om än så stor; Gud
kan alltid förlåta honom.
Grundmotivet till denna saga är väl
kändt i nästan alla folks sagolitteratur och
lika gammalt som vidt utbredt: kärleken
mellan öfvernaturliga och mänskliga
väsen, den dödliges äfventyr, som af en
5*3
gudinnas gunst lockas till riken, där evig
vår och evig lycka råda. En del af dessa
sagor låta den dödlige plötsligt blifva
gripen af begär att återse jordelifvet och
medmänniskorna men låta honom dock
vända tillbaka till de förtrollade land, från
hvilka hans åtrå aldrig kan befria
honom. När Tannhäusersagan framställer
vistelsen i Venusberget såsom en svår
synd, så är detta naturligtvis ett rent
religiöst moment, som kommit till under
inflytande af medeltidens asketiska
uppfattning, för hvilken den sinnliga
njutningen var ett brott mot Gud. Härtill hafva
ännu ytterligare nya motiv lagts. Den
grönskande stafven är uttryck för en vacker
symbolik, som också förekommer bl. a.
i den svenska folkvisan om Näcken och
prästen, och som vill säga, att det icke
finnes en synd så stor, att den ej kan
blifva förlåten. De båda namnen
Venusberget och Tannhäuser visa på en
specifikt tysk lokalisering af sagan. »Der
Venusberg» nämnes ofta utan
sammanhang med Tannhäusersagan: det var ett
illa beryktadt ställe, där vaganterna, »die
fahrenden Schiller», hade lärt sina
trollkonster — dessa litterära proletärer, som
öfvergifvit sina studier för att draga kring
landen, idkande kvacksalveri och
svartkonst, sjungande uppsluppna
dryckessånger eller lystna kärleksvisor på underlig
latin och genom bitande satirer
uppäg-gande folket mot prästerna, hvilka
därför häftigt förföljde dem. Tannhäuser
åter var namnet på en »Minne»-sångare,
som, stammande från en salzburgsk
adelssläkt, lefde i norra Österrike och
Franken från början af 1200-talet till omkring
1270. Denne Tannhäuser, Tanhüsaere,
var en mäkta berest man; han hade
genomströfvat Tyskland, besökt Italien och
sannolikt Frankrike samt deltagit i ett
korståg. Han hade besjungit världsliga
fröjder, uppsluppet, sinnligt, frivolt: Venus
har en bred plats i hans diktning, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
