Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 1, Jan. - Ur bokmarknaden - Af Ellen Key - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
när månen går upp: »en liten, späd, fin
nymåne, som lyste som silfver mellan de
glidande molnen».
Öfverallt är det ett målaröga som sett,
en konstnärshand som sammanprässat
intrycket så att man tar dess väsentligaste
moment. Och de omedvetna artistnaturer,
hvilka kallas barn, njuta framför allt detta
snabba, koncentrerade sätt att skildra.
Det finnes lyckligtvis icke mycket
moral i Helena Nybloms sagor. Men där
finnes en stor, sund godhet, af hvilken
man får en konkret bild i den
sagoförtäl-jande systern, hvars »hy var som god, frisk
mjölk, med ögon bruna som hasselnötter,
tänder hvita som nötkärnor och ett hår
som låg gult och tätt som hveteax öfver
pannan». Det är — i förbigående sagdt —
förunderligt att denna präktiga flicka begår
en så osedlig orimlighet, som att låta
barnen taga på sig baddräkter, innan hon
släpper ut dem i sjön!
Jämte godheten finnes här glädtighet,
af det plötsliga slag, som barnen älska.
Med klingande skratt hälsa de t. ex.
slutrepliken i Gossen som ville se ett troll
och Gossen som inte kunde ljuga. De
korn af satir öfver de vuxnas dumheter,
hvilka här och där äro utströdda, t. ex. i
den annars präktiga sagan om Fidelunkan,
äro däremot ett salt, som icke faller
barnen på läppen. För de stora lika
fängslande som för de små äro de sagor, där
naturens lif blifvit symbol för
människolif-vets lagar och människohjärtats öden: en
symbol så osökt funnen, så enkelt gifven,
att de små blifva gripna utan att veta
hvarför — gripna af aningen om hvad de som
»stora» skola upplefva — och de stora
blifva allvarsamma af hvad de redan veta
om det underliga lifvet. Sådana sagor äro
Alla hafvets vilda vågor — sagan 0111
lidelsens ödesdigra makt — och Bubblan,
denna af Böcklins naturvarelser ingifna dikt
om hafsbarnets och jordebarnets undergång,
en undergång som var nödvändig, emedan
deras väsens art hindrade dem att lefva
samman och deras kärlek hindrade dem att
lefva skilda, en saga som slutar med
vågornas eviga, stora musik:
»Men däruppe låg det stora hafvet och
glänste och log i solskenet, som om det
aldrig hade funnits en Vifva och en
stackars liten Bubbla.»
Denna saga är samlingens yppersta, ur
så väl barnens som de vuxnas synpunkt,
den, där innehållets poesi och
skildringens konst sammansmält till en dikt af
oförgätlig skönhet.
Språket i sagorna har — fullt
afsiktligt — fått färg af nutidens ungdomliga
kraftord. Prinsessan finner sålunda
prinsen »stilig», och prinsen finner jakten
»lifvad». Detta grepp är lyckligt men fordrar
en mycket fin smak för att icke
misslyckas : gränsen torde ligga just där Helena
Nyblom satt den och icke med en linie
böra öfverskådas.
Ehuru Gustaf Ankarcrona gjort sig
möda med sina illustrationer, som äro
betydligt öfverlägsna den annars mycket löftesrike
tecknaren Gunnar Hallströms, så synes det
111ig som om ingendera af dessa
konstnärer ägde det barnsliga temperament,
hvilket lika väl behöfves för att illustrera
sagor som för att dikta dem.
Den typografiska utstyrseln borde hafva
varit mera i stil med sagornas förnäma
art. Men detta kan ju lätt rättas i
nästa upplaga. Och en sådan blir snart
behöflig. Dessa sagor, som ägna sig för alla
årets och alla lifvets åldrar, komma att bli
oumbärliga i hvarje svenskt hem, där icke
surmulenhet eller snusförnuftighet förjagat
sagoglädjen vid skymningsbrasan eller i
gröngräset. Ellen Key.
Gustaf Fröding, Nytt och gammalt. Dikter
(Fjärde samlingen). Sthlm, Alb. Bonnier 1897.
Gustaf Fröding har bland andra kriterier
på en sann och äkta konstnär äfven det, att
han är en sträng själfkritiker. Det har lyst
fram förr ur flera al hans dikter, det
bestyrkes nu ytterligare af det rättframma och
sympatiskt anspråkslösa förord, med hvilket han
inleder sin fjärde diktsamling.
1 afseende på några få af dikterna är kanske
denna anspråkslöshet om ej berättigad så
åtminstone förklarlig. Där finnas några alster
från början af 90-talet, hvilka förf. tydligen ej
ansett värda att uppträda i de föregående
diktböckerna, men hvilka nu medtagits, möjligen
för att utfylla samlingen, såsom »Narkissos»,
»Dolores di Colibrados», »Enkonstteori». De
höra ej till det bästa af Frödings hand, »äro
ej fullt exakta uttryck för hvad förf. känt och
tänkt», såsom han själf bedömer dem.
Men dock skulle man knappast vilja, att
de utelämnats; de ha sitt värde för en
allsidig och färdig bild af skalden, och de bidraga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
