Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 4, April - Teater. Stockholms teatrar - Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
repliker; fru Hartmanns Suzanne har under
den blandning af teknikens utveckling och
gemüthets stagnation, som utmärkt de senare
stadierna af hennes konstnärskap, vunnit i det
ena och förlorat i det andra; hon gör
somliga saker, de svåra, med fulländadt
mästerskap, hon låter andra delar af rollen, de
enkla, förfalla till backfisch-manér och
sentimentalitet. På det hela har man ett
fördelaktigare minne af hennes fru Paul Raymond i
samma pjes, en roll som dock nu gifves
med esprit och behag af fru Hoving, hvilken
vi nu i säsongens tionde timma med stor
glädje återsågo på den seen, hon tyvärr snart
skall lämna, om ock i hennes framställning
de rent spirituela dragen —- citaten och
dubbelspelet inför omgifningen — få något
för understrukna uttryck. Fru
Hwasser-En-gelbrechts hertiginna var ingen lycklig
prestation. Hon talar väl som alltid, men samma
goda diktion hade lika väl eller ännu bättre
gjort sig gällande hos den pedantiska
grefvinnan de Céran, en tråkig roll som nu med
elegans och behag gafs af fru Fahlman. Af
det för hertiginnan särskildt karakteriska
saknades det mesta, hon var ej spirituel, ej glad
som hon borde vara, hon var för tung, för
flegmatisk, och mot denna framställning af
rollen bröto sig kraftuttrycken »för tusan»,
»käringar» o. s. v. som meningslösa
utvi-kelser, i stället för att vara, som de borde,
belysande karakteristiska. Man minnes med
saknad fru Dorsch i denna roll, en af hennes
bästa och den bästa hertiginna de Réville vi
— åtminstone efter fru Almlöfs dagar — här
skådat. Hvarför spelar ej hon den?
Att fru Fahlmans bild af fru Inger ej
verkar mer sann och helgjuten än den gör,
tror jag först och sist beror på det sätt,
hvarpå hon kommit in i uppgiften. En
dubblerande artist, som får komma fram, sedan
stycket gått flera gånger, får aldrig samma
tillfälle att arbeta sig in i uppgiften som den,
som uppbär densamma vid premieren eller vid
reprisens första föreställning. De
medspelandes och regissörens intresse är aldrig så
lefvande, när stycket väl har gått några gånger.
Fru F’ahlman är emellertid hela tiden pä god
väg, hvad som tryter henne är mognad,
säkerhet och auktoritet, hon är ej inne i
genren och har ej haft tillfälle att arbeta sig in
i den. Det är dock högst anmärkningsvärdt,
huru hon i detta afseende blifvit allt mer
och mer sadelfast under de gånger hon
spelat rollen. Apparationen och stämman äro
de bästa man kan önska, men hon tyr ibland
till traditionela »tragedienne-fasoner», som jag
tror att hon med ökadt studium och större
vana vid roller af samma slag lätt skulle kunna
undvara. Fröken Janssons Eline har
motsatta fel, hon har redan gått för långt, är
redan för säker. Det är deklamation och
pose-ring, visserligen ibland i enstaka uttryck
själfulla nog, men utan dramatisk skiftning och
absolut utan natur.
Grillparzer »Ve den som ljuger»
upplefde endast fyra föreställningar, och då den
som skrifver detta under dessa dagar var
förhindrad besöka teatern, måste den här
lämnas utom räkningen.
Vasateatern har återupptagit Sudermanns
»Hemmet», välbekant från k. dramatiska
teatern och från Duses gästspel, sannolikt
förnämligast för att gifva fru Håkansson tillfälle
att för Stockholmspubliken spela en af sina
bästa roller. Men som alltid vid denna seen
har uppsättning och inöfning bedrifvits på ett
sätt, som gör att, hur förträffligt
hufvudrol[en än spelas, denna ej allt för skarpt
bryter sig mot omgifningen. Särskildt var herr
Svennberg förträfflig i faderns roll. Denne
skådespelare torde som medelålders man få sin
kanske förnämsta konstnärsperiod. Han
saknar ibland flykt och omedelbarhet för
älskareroller, men i karaktersroller, som räsonär
och som gubbe, förenar han med sina goda
yttre medel så mycken fin observation och så
mycken teknisk säkerhet, att man kan vänta
mycket af honom. Hvad alla de andra
beträffar gåfvo de nu som ofta förut den
därför tacksamme ett tillfälle att njuta af att
hvarje figur kom i sitt rätta plan och i sin
rätta belysning, detta gäller såväl herrar de
Wahl och Byström som fröknarna Gottschalk
och Magnusson och kanske främst fröken
Rustan. Jag kallade nyss Magda för en af
fru Håkanssons bästa roller, den är en af
hennes allra bästa, d. v. s. en af de bästa
dramatiska konstskapelser, som för närvarande
gifvas å svensk seen. Hennes spel har ingen
död punkt, ingen falsk känsla, ingen
meningslös effekt och är ur rent teknisk
synpunkt fulländadt. Flera och andra detaljer
kunna afvinnas rollen, det har Duse visat,
men Duse är ett sekularsnille och fru
Håkansson är en rikt begåfvad artist, som
behärskar ett kanske ej stort fält, men där är
mycket lyckad. Hos Duse kom mera fram af
konflikten mellan konstnärinnan och
hvardags-människorna, mellan friluftsmänniskan från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
