Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 4, April - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 DAGBOKEN.
behärskad teknik, af fröken Sigrid Lindberg,
som i alla fall tillhör de mer lofvande bland
våra yngre violinister.
Aulinska kvartetten afslutade sin säsong
med en soaré, hvars program utgjordes af
en Mozart-kvartett (ingen af de förnämsta,
men i alla fall fin och graciös) samt af
Svendsens opus i. och Brahms’ klarinett-kvintett,
hvilken’sistnämnda nobla, välljudande och
formfulländade komposition återhördes med nöje,
i synnerhet som den spelades förträffligt med
biträde af hr J. Kjellberg för
klarinettstämman. Brahms har här väl icke fört konsten
framåt eller öfverraskat genom genialiska
blixtar, men han har åstadkommit ett fint
och harmoniskt konstverk af ädel halt.
Intressantare och mer personligt kända äro
bland hans sista kompositioner dock onekligen
de alltför litet beaktade, förtjusande
pianostyckena opus 117, 118 och 119.
Svendsens kvartett har ett briljant scherzo, är frisk
och sprudlande med sina folktons-låtar, mot
hvilka en del högklassiska
Beethoven-anklan-ger understundom egendomligt kontrastera,
men äger kanske icke full plastisk
afrundning, något som man icke heller kan begära
af ett opus i. I alla fall är den ett
intressant arbete, jäsande och svällande af ungdom
och kraft.
Från Operan är egentligen endast att
förtälja, att »Lohengrin» gifvits med en ny
Ortrud, fröken Hulting, som utvecklade
lofvande möjligheter i spelet, ehuru ännu något
för dufvolik, och icke tillräckligt demonisk
samt framför allt i sången, där hon har god
hjälp i sin kraftiga, klingande mezzosopran,
som förlänade partiet en ovanlig glans. En brist
är tillsvidare den särskildt i mezza-voce stötiga
textbehandlingen. För öfrigt har man gifvit
»Konung för en dag» med ett par
nybesätt-ningar, »Martha» med en debutant samt
»Valkyrian» med fru Gulbranson som Brünnhilde,
i hvilket parti hon naturligen hälsats med
bifall. Stockholmarne ha endast kunnat
bekräfta omdömena från Bayreuth. Kunde man
ock efter den första föreställningen i likhet
med en del tyska tidningar tala om en viss
automatisk precision i rörelserna (t-, ex. i
valkyrians nick vid Wotans ord »Sigmund
falle»), hvilken tydde på en väl långt
drifven konstnärlig dressyr, som konstadepterna
underkastas i Bayreuth, innan de anses
mog.-na att uppträda, så moderades detta vid efter-
följande representationer, och såväl genom
imposant valkyriegestalt i förening med något
jungfruligt skärt i väsen och tonfall som
genom en kraftig och välljudande,
tempera-mentfull sång lyckades fru Gulbranson
komma Brünnhilde-idealet nära, åtminstone för oss.
som icke sett någon af de mer berömda
tyska framställarinnorna af detta parti.
Stämman påminte för öfrigt understundom i
öfverraskande grad om Selma Eks, ehuru den har
mer karakter af mezzosopran. Ett vokalt
praktstycke var den första entrén, det jublande
»Hojotoho», med sina glansfullt framslungade
höjdtoner. Framställningen var hela tiden
intressant; i sista akten vek det något
stiliserade i återgifningen för en verkningsfull
realism, och fru Gulbranson utvecklade här
en verklig tragedienne-talang. Hennes
föredrag af den berömda kantilenan »War es so
schmälich?» var kanske icke alltigenom så
musikaliskt vackert, men prägladt af mycken
uttrycksfullhet och karakter.
Hvad som verkade icke minst angenämt
vid dessa föreställningar, var att se, hur väl
våra egna artister förstodo att göra sina
partier gällande. Naturligen kan en eller
annan anmärkning göras, men i det stora hela
skötte de sig förträffligt, framför allt naturligen
fru Östberg som Sieglinde och i min tanke
äfven hr Söderman som Wotan, en mycket
duktig prestation af denne sångare, som
endast kunde behöfva ett par tum mer till sin
växt och ett i de starkare scenerna tydligare
textuttal för att vara enbart förträfflig. Fru
Linden som Fricka, hr Bratbost som
Sieg-mund, trots vårsången, och hr Sellergren som
Hunding komplettera den goda ensemblen,
som visar, att vår opera minsann icke är
så dålig, som det en tid var mod att anse
den här i Stockholm, där man af artighet
mot allt utländskt alltid varit frestad att
förbise det goda, vi själfva äga. — Äfven
orkestern och dirigenten, hr Henneberg,
förtjäna erkännande. Det tycks verkligen, som
om vi skulle kunna ge Wagner. Bara man
nu kommer därhän, att
Wagnerföreställnin-garna locka folk, så skulle vi. kanske — hvem
vet? — kunna så småningom gifva hela
tetralogien. Men därtill behöfves fér och främst
en duglig textöfversättare, och en sådan blir
det kanske icke så lätt att skaffa. Vi äro
icke nog lyckliga att äga en svensk
Gjellerup. M. J.
Stockholm, Kungl. Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
