Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 5, Maj - Ur bokmarknaden. Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
dikter; d. v. s. att inspirationen numera
tyckes tarfva en yttre anledning för att väckas.
Väl väckt, fungerar den medvetet och säkert
— en smula dämpadt och afmätt men jämnt
och lugnt; dess yttringar äro alltför väl kända
för att här behöfva närmare omordas —
nästan alla födda till att illustrera fester och
tilldragelser af skilda slag och förut
offentliggjorda i jultidningar, kalendrar, tidskrifter eller
tillfälliga publikationer. Bland dem må
nämnas »Ericsson och Monitor», »Linnæus i
Chicago», »Vid Schéele-stödens aftäckning»,
»Till Nordenskiöld» (tali Svenska akademien),
den vackert altruistiska »Skollofskolonier!»,
den ståtliga kantaten vid utställningens
öppnande, de något konventionela och opersonliga
hyllningskvädena »Välkommen, vår konung!»
och »Sång i Riddarholmskyrkan vid
minneshögtiden den 17 sept. 1897»; dikterna till
Kristian Winther, Cunnar Wennerberg, Harald
Wieselgren m. ti. — Mera kärnlyriska äro
dikter sådana som »Gripsholm» — med
dess präktigt koncentrerade karakteristiker i
några få pregnanta färger af olika
kulturperioder —, »Gamla och Nya Stockholm»,
»September» — en fin och rätt innerlig
höststämning —, »Villan vid hafvet» (till Böcklins
tafla), »Vision» — en djupt känd behandling
af Paolos och Francescas historia —,
»Slut-vignett», en kraftig hymn till den svenska
tallen, och andra. — Tämligen ensam står
den roliga japanska legenden om »Citron och
Nyponblomma».
Samlingen börjar med en ny serie
»Svenska bilder» — den fjärde —•, innehållande
sex dikter. Högst af dessa synes mig
»Svensksund» stå — en festlig och solig
stridsmålning, där versen seglar fram som en ståtlig
fregatt, lugn, mäktig, segerviss. Den för
öfrigt skönformade »Djursholm» har ett en
smula banalt slut, och »Junker Ulf», hvars
slutmotiv kunnat utmejslas till en stark och
gripande spökstämning, verkar delvis något
krönika, litet torr och »gjord», på samma
gång som den innehåller många vackra
detaljer, såsom denna teckning af den unge
Ulf:
>Och vacker sedan! — På kinden,
som friluftslifvet gjort brun,
beskuggades friska rosor
af blonda, gryende fjun.»
K. E. F.
Karl A. Tavaststjerna, Laureatus. Epopé i
tretton sånger, jämte en samling efterlämnade lyriska
dikter. Sthlm, Alb. Bonniers förlag 1897.
Ett epos på vers i 1 3 rätt långa sånger, i
hvilket därtill en mängd smärre dikter
inflätats, är i denna prosans tidsålder ett
vågstycke, som fordrar ett barns trosstarka
djärf-het och aldrig sinande fantasi på samma gång
som en mogen, kraftig mans lugna reflektion
och klara medvetande om samt herravälde
öfver medlen.
Äfventyrslystnaden och den flödande
fantasien finner man i epopén om Laureatus, så
ock en inspirerad själs suveräna makt öfver
formen — hvilken visserligen liksom all
en-våldsmakt stundom lockar till själfsvåld. Men
den tyglande tanken, den vakna och säkra
själfmedvetenheten, som klarar alla dunkla
undervattensskär och fasthåller kursen både
genom dimmor och solrök och mörka
molnnätter — den sviker ofta, och så skymtar
skeppet förbi som en flygande
holländare, spöklikt stort i skymningen, konturlöst
och okroppsligt, men imponerande, mäktigt,
stolt.
Det är ej lätt att ur detta dunkel fånga
och fasthålla en klar bild af synen — ännu
mindre att omsätta den i en enkel berättelse,
granska dess organiska byggnad och mäta
dess proportioner.
Dikten, tillägnad »minnet af lyrans många
styfbarn», är sagan om ett nutida diktaröde.
Laureatus är rebellen, »oppositionel af
födsel», som gör revolt mot alla lagar, både
samhällets och konstens; individualisten, som
vill och måste lefva sitt eget lif och så
nödvändigt kommer i konflikt med sin omgifning,
sin tid, sig själf; idealisten, som syftar högre
och högre, som störtas ned och reser sig
igen, som går från den ena illusionen till den
andra — genom ära och vanära, genom tro
och grubbel, genom elände och laster,
växlande med goda tider och lugna
lyckostämningar. Han är en släkting till Brand, en
fjällvandrare, hånad och aldrig förstådd af
folket i dalen; han är på samma gång en
drömmande Endvmion, till hvilken Diana,
gudinnan, slutligen nalkas — hon trycker
glädjens stämpel på hans drömmar, låter alla hans
tankar åter dansa i glada, fria rytmer, låter
honom i drömmen lefva en sista het
indiansommar; han vaknar, vill föra gudinnan med
sig som byte, vill »förmätet gripa vaken
hvad en dröm bör bringa» — då glider hon
bort, han är åter ensam och utan sånger, i
en febersyn ser han sig frestas på tinnarna
med makt och ära men ånyo gripa
pilgrims-stafven och dra sig tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
