Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 5, Maj - Konst. Kungliga lifrustkammaren och därmed förenade samlingar. Af J. K—e - Teater - Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
ningsfullt sätt i skuggan genom det nu utgifna
mera omfattande och prydliga arbetet.
Priset är 50 kr. för exemplar inbundet
i ett solidt enkelt och förnämt band. Hin
upplaga i endast oktavformat och med
illustrationer i autotypi finnes ock att tillgå och
kostar 3 kr. 50 öre.
J. K—e.
TEATER.
STOCKHOLMS TEATRAR.
K. dramatiska teatern.
April. 27. Teatern. Komedi i 4 akter af Gustaf
Esmann. Öfversättning från danskan.
Maj. 2. Gengångare. Ett familjedrama i 3 akter
af Henrik Ibsen.
Vasateatern.
April. 28. Dansösen. Lustspel i ; akter af Ernst
Blum och Raoul Toché.
Öfversättning från franskan.
Maj. 9. Kameliadamen. Skådespel i 5 akter af
Alexandre Dumas fils. Öfversättning
från franskan.
Södra teatern.
Maj. 2. Otellos triumf. Fars i 1 akt.
Negerkungen. Lustspel i 3 akter af
Alexandre Bisson. Fri öfversättning.
Af ofvanstående nyheter å
Stockholmsscenerna under den senaste månaden kunna
endast de två sista, Kameliadamen och
Negerkungen, sägas hafva haft framgång.
»Gengångare» upplefde med den nya
rollbesättningen en föreställning, och denna torde aldrig
komma att »gå igen», »Dansösen» gick två
gånger öfver Vasateaterns seen, och »Teatern»
släpade sig fram fem gånger. »Dansösen»
hade jag ej tillfälle att se, men nederlaget
lär hafva varit själfva pjesens och ej berott på
det sätt, hvarpå den framfördes; hvad
»Gengångare» beträffar var förhållandet omvändt.
När jag först fick höra talas om att
direktionen tilldelat fröken Åhlander fru Alvings
roll, berättade jag detta för en gammal god och
intim vän till k. dramatiska teatern, och han
svarade mig med en förebråelse för att jag
ville skämta så hänsynslöst öfver direktionens
tidigare små missgrepp i den vägen, att jag till
och med tillät mig att sätta ihop en sådan
fullkomligt absurd historia. Att det var sant,
föll honom intet ögonblick in. Jago kan ej
inlåta mig på en kritik af fröken Ahlanders
fru Alving. Rollen ligger i och för sig
stick i staf mot hennes temperament och
naturel, men hon är en god artist med
intelligens och smak, rutin och säkerhet; jag vet
ej, huru pass hon kunde fylla målet för den,
som ej förut sett henne uppträda. Men den
publik, som gjort detta, inför hvilken hon
andra kvällar i veckan är en förträfflig
representant för fruarna Bonivard och Heinecke,
Ström och Hedda Fox, den publiken kan ej
en vacker måndagsafton taga henne på allvar
i en af de mest tragiska uppgifter, som finnes;
den publiken fnissar åt den olyckliga moderns
ångestskri, och det att kritiken, trots all
sympati för den ärade artisten, måste gifva
publiken rätt, tyckes mig tyda på att hon
misslyckats. Detta kunde med aktningsfull
tystnad förbigås, om man ej ansåg sig skyldig
göra hvad man kan för att afråda från nya,
liknande experiment i rollfördelningsväg. Herr
Lindbergs Osvald var sig lik, han gifver
rollen med tragisk kläm men utan tillräcklig
behärskning. Osvalds förtviflan får härigenom
omanligt gråtmilda uttryck, och inga rester
finnas kvar af mannakraft och duglighet. Han
är lika sjuk af rädsla för anfallet som han
blir, sedan det kommit. Herr Örtengren var
för predikande i Manders’ roll och herr Envall
mycket för klumpigt skenhelig i Engstrands.
Som en verklig ljuspunkt i denna aftons
dysterhet verkade fröken Varbergs Regine.
Hon mäktade måhända ej hålla ihop den
vågade figuren, men hon hade riktig uppfattning,
goda ansatser och enkelhet i spelet.
Gustaf Esmanns »Teater» hade i mitt tycke
förtjänt ett bättre öde än det det nu fick å
vår seen. Det är ett i synnerhet i början
kvickt stycke, de frågor det debatterar äro af
intresse, och debatten går lös i en verkligen
underhållande dialog. Det är skada att
intrycket under aftonens lopp försämras;
början är bäst, författaren förfaller allt mer och
mer till en viss sentimentalitet, en tråkig
benägenhet, som pä vår seen kraftigt
understöddes af herr Lindbergs och fru Hartmans
spelsätt i sista akten. Förf. är tydligen mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
