Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 5, Maj - Teater - Teatersäsongens slut. (Bref från Köpenhamn.) Af Carl Behrens - Musik. Völund smed. (Bref från Köpenhamn). Af Gustav Hetsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
få in i sin hjärna, att han har blifvit bestulen.
Han tigger, han bönfaller: Säg mig, hvar är
tjufven ? Dölj honom icke, låt mig få honom
utlämnad, och då allt detta icke hjälper, brister
han ut: Ni är allesammans i komplott med tjufven,
men akta er! Jag skall låta arrestera hela
staden för att få igen mitt penningeskrin!
Denna stora, svåra seen, som på Moliéres
tid spelades komiskt — man skrattade åt den
bestulne Harpagon, liksom man i Shaksperes
England skrattade åt den lurade Shylock — gaf herr
Mantzius tillfälle till en första rangens
prestation. Han spelade med en intensitet, en lidelse,
som imponerade hos denne skådespelare, hos
hvilken annars förståndssidan alltid varit så
utpräglad. Som han rusade omkring i
rummet, under det raseri och förtviflan lyste ut
ur hans ögon, än tiggande och bedjande,
än hotande, hväsande, alldeles utom sig af
längtan efter sitt guld, blef han den
personifierade girigheten, skrämmande och
frånstötande. En förträfflig prestation, fast byggd,
gjuten i ett stycke, en intelligent och
framåtsträfvande skådespelares verk. Det bifall,
som hvarje afton, då »Dengirige» gifves,
förnimmes akt efter akt, är det bästa beviset
på att publiken förstår att uppskatta herr
Mantzius’ konst.
Annars är det ej mycket att förtälja från
den kungliga scenen. Ett par debuter hafva
som vanligt ägt rum i säsongens elfte timme.
Den omtyckta solodansösen fru Valborg
Guldbrandsen, som har återuppväckt baletten ur
dess dvala och återskänkt de bournonvilleska
figurerna lif, har försökt sig i skådespelet och
uppträdt som Lysalf i »Völund Smed» —en
mycket litet mänsklig roll, där allt beror på
attityden. Det kan därför ej ännu afgöras, om
den unga damen skall blifva en akvisition för
talscenen, hvilkens primadonnor så ofta ha
kommit från baletten — senast fru Hennings.
I en af denna konstnärinnas utmärktaste
roller, Agnes i »Fruntimmersskolan»,
debuterade nyligen fröken Oda Clausen, som är
en vacker ung flicka, om hon ock är ett par
år äldre än de i 8, som för franska ingenuer
är den vanliga debutåldern. Fröken Clausen
spelade Agnes med samma betoningar, i samma
stil som fru Hennings, som själf debuterade i
rollen för 27 år sedan, efter att hafva stu
deråt in den för Hoedt, hvilkens uppfattning
genom hans talangfulla elev nu gått i arf till
den unga debutanten, som tyckes vara ett
lofvande ingenueämne.
Lyckligtvis tyckes det kongelige theaters
direktion ha blifvit vis af skadan och för
framtiden ämna taga hänsyn till de dramatiske
författare, som uppstått i de unges läger.
Både Sven Langes komedi »Iris» och
Helge Rödes drama »Dansen går» hafva
antagits till spelning och skola uppföras
under första hälften af nästa säsong, som,
efter hvad vi må hoppas, skall infria många
af de löften, som den innevarande icke har
hållit.
Den 16 maj. Carl Behrens.
MUSIK.
VÖLUND SMED.
(Bref från Köpenhamn).
NÄR det kongelige theater i Köpenhamn
för en tid sedan uppförde Holger
Drachmanns stora melodrama »Völund Smed», om
hvilket man visste att det var uppsatt med
en ovanlig prakt, var det ej långt ifrån att
publiken med större spänning emotsåg den
sceniska dekorations-utstyrseln och den musik,
som hr Fini Henriques hade skrifvit till
diktverket, än den förnyade bekantskapen med
detta själft, som ju redan ett par år har
förelegat i bokform och vid sitt första
framträdande blifvit så mycket omtaladt och berömdt.
Det kan heller icke nekas, att intresset
under föreställningen hela tiden splittras. Man
vet icke, hvad man företrädesvis skall fästa
sig vid: de kraftfulla, klangrika, af äkta
Drachmannsk lyrik svällande verserna, de ståt
ligt anlagda men ej alltid fint genomförda
sceniska effekterna, eller den slöja af toner,
hvari kompositören har svept diktarens
fantasi och som ofta nog täcker hans ord. Man
kan icke följa med alltsammans på en gång,
och detta skadar tyvärr helhets-intrycket af
den i öfrigt gripande framställningen af
Drachmanns i poetiskt afseende så starkt verkande
alster.
För kompositören, hr Fini Henriques, be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
