Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 6, Juni - Ur bokmarknaden - Af A. R. - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
så! Ty dagen därefter läser jag i La Presse,
att abboten i Solesme-klostret nyss blifvit
afsatt för sedlighetsbrott.» Genom denna
upplysning får publiken ändtligen svar på frågan,
hvarför Strindberg icke drefs i kloster af den
stämning, som genomgår »Inferno» — i
verkligheten har han ju icke varit katolik mer än
en natt, från afton- till morgonbönen! I
rät-tan stund får han då i sin hand »En route»
af Huysmans och menar nu, att den öppna
bikten i »Inferno» och de åtta veckor, under
hvilka han i munklik ensamhet i Paris skref
»Legender», fullt kunna uppväga en katoliks
bikt inför prästen och ett frivilligt uppehåll
i La Trappe. När han i oktober 1897
slutar manuskriptet till »Legender», sker det med
ett vackert och förtröstansfullt
stämningsutbrott: himlen öppnar sig, ro och hvila vänta
för hans tunga hufvud. Och dock har han
icke gifvit sig religionen i våld och icke heller
själf gjort sig en egen religion. Men så
mycket vet han midt i sitt vacklande, att någon
osynlig tagit hans uppfostran om hand och
till hans bästa upphäft händelsernas logik.
Han har kommit till tro.
Makterna allena veta, hvart deras lekboll
nu skall kastas. På hans jakt mot nya
sensationer ha för hans fötter källor sprungit upp.
Ännu vacklar han, men på den väg han valt
för att fortfarande kunna tänka, sedan han
genomtänkt så mycket, väntar den extas, som
i välsignade tider förunnades dem vi kalla
helgon. Om han fortsätter »Legendernas»
tankegång, skall hans benådade ande kanske nå
hinsidan fenomenen och kunna förtälja oss
sina syner. Till spe och misstro lockar det
fula kaos, som i två ofullgångna böcker
uppenbarats för den släkt, som ännu yrar i
posi-tivistiskt bakrus. Det, som berättas i
»Legender», är novitiens barnsligt ifriga försök att
tyda tecken, där oftast inga tecken finnas.
Framtiden allena kan afgöra, om dessa
försök varit förmätna, dumma eller storslagna.
Mycket beror det på, huruvida den sökande
själf är ett känsligt ganglion till förmedling
af budskapen från andra sidan. Strindberg
är i sina lefnadsvanor redan asket, och
kvinnor, pänningar och berömmelse äro honom
likgiltiga. Sålunda kan han möjligtvis nå det
sublima själstillstånd, som en gång för länge
sedan och ännu i fjärran länder är förbehållet
dem, som ur sitt lif förmått bortsopa det
materiela och ur sin kropp bortrensa alla
lidelser utom den andliga. A. R.
Hjalmar Söderberg, Historietter. Stockholm,
Alb. Bonnier.
Den är en utprägladt personlig, en delvis
genialisk och alltigenom roande bok, denna
samling småhistorier, berättade med raskheten
hos ett utkast men dock hvar och en ett
litet koncentreradt och färdigt konstverk.
Den är skrifven af en ironiker, hvilkens
ironi har det gemensamt med den gamla
nyromantiska, att den höjer diktaren öfver hans
skapelse, men därtill har den individuela
egenskapen, att den äfven höjer honom öfver honom
själf och blir en lugn och sluten själfironi,
som är nära besläktad med humorn. Den
låter honom visserligen stundom, som det
tyckes, oberörd och med ett kallt skeptiskt
leende skära både i sina egna och i andra
nutidsvarelsers små svagheter och löjligheter,
men oftast glimtar något varmt fram i
leendet: förståelsen, medkänslan, känslan af
blods-förvantskap med allt lif, äfven det
hvardagligaste, obetydligaste och mest komiskt
förvridna, tränger sig fram och belyser ett
ögonblick sceneriet, skenbart mot berättarens vilja
— han skyndar vanligen att återtaga sin
diskreta, halft likgiltiga skämtton, ofta med
ett oväntadt hopp, nyckfullt och bisarrt, men
säkert och väl afvägdt.
De allra flesta af historierna ha förut varit
tryckta, hufvudsakligen i Svenska Dagbladet,
några äfven i »Ord och bild». Det torde
därför vara nog att påminna om några titlar,
såsom »Tuschritningen», hvars motiv är ett
psykologiskt fynd, »Drömmen om evigheten»
med dess spänning, nästan erinrande om Poe,
de bitande satiriska »Nattvardens sakrament»
— med en slutreplik, skarp som en piskklatsch
— »En kopp te» och »Vox populi» —
historien om Humlegårdens hundar, som skälla på
Hasselbergs »Farfadern», de sympatiska
berättelserna om »Historieläraren», »Registratorn»
och »Gycklaren». Där finnas vidare sagor
sådana som den genomroliga »Sann historia»
och »Duggregnet», gripande novelletter som
»Sotarfrun» och »Pälsen», den senare
fullkomligt mästerligt berättad med sin
öfver-rumplande, dramatiskt tillspetsade upplösning
— och djupt känsliga djurmålningar, som
»Att döda» och den storstilade fabeln om
»En herrelös hund». Den djupsinnigt galna
»Spleen» och »Syndens lön» med sin fina
blandning af vekhet och ironi äro slutligen
synnerligt typiska för sin författares kynne
och stil. ’ K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
