Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 6, Juni - Konst. Pierre Puvis de Chavannes. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
läraren och slöt sig närmast till de unga
vildhjärnor, som då höllo på att bana nya vägar
för den franska konsten. Dessa, med
Courbet i spetsen, hade föga mera sinne för
Puvis de Chavannes’ idéer än hans lä-rare. Det
återstod att vädja till publiken på det då enda
möjliga sättet — genom exposition å salongen.
I nio år — 185 o—1859 — klappade han
förgäfves på dörrarna till konstens helgedom,
först det tionde fann juryn honom värdig att
inträda. På ostracismens period följde
obstruktionens- Institutet förbigick honom vid
prisutdelningarna, allmänheten vid inköpen, och
den kompakta kritiken var hans motståndare.
Ett par energiska vänner ägde han i
Théophile Gauthier och Paul de Saint-Victor, som
anade hans blifvande storhet och inpräglade
hans tillvaro i allmänhetens medvetande.
Under tiden fullföljde han med orubbad
viljestyrka sin räta linie: det stränga,
yrkesmässiga, regelbundna arbetets väg. Han förstod,
att den stora sociala uppgift, som konstnären
har att fylla, liksom hvarje annan kräfver
försakelser och offer af allt utom af
öfvertygelsen. Med sin stränga uppfattning af plikten
ansåg han, att konstnären i sitt arbete är
skyldig att under själfransakelse uttrycka
endast hvad som helt och hållet fyller ’hans
egen själ, att drifkraften i hela hans
verksamhet bör vara hvad Kant kallar »moralens
kategoriska imperativ», om också i strid mot
alla yttre makter.
Så kom Puvis de Chavannes därhän, att
han kunde frammana en värld, helt och hållet
genomträngd af hans egen tankfulla och
barnsligt rena själ. Med bättre resultat än någon
annan nu lefvande har han förstått att
framtränga till Ariens land, till det drömda ideala
urtillståndet med dess naturliga kraftutveckling
i samdräktigt arbete, i kroppens och själens
ädla idrotter och i betraktelsens ro inför en
natur, som firar skapelsens första hvilodag.
Det är ej svårt att se, af hvilka element
denna natur är sammanfogad. Det är det
franska fäderneslandet, som framstår i
förhärligad gestalt med sina mjuka, veka linier och
dagrar, med sin karakteristiska vegetation och
med de förutsättningar för lifvet, som det
erbjuder åt sina innebyggare, allt buret af en
finkänslig drömmares själ upp i den
harmoniska lifskänslans sfer.
Ju mera man sysslar med Puvis de
Chavannes, dess mera framträder för minnet vid
sidan af honom en annan af penselns
hän-ryckte, hans landsman Nicolas Poussin. Hos
dem båda brinner samma stilla låga för
lifvets oskyldiga och kontemplativa njutande.
Det är icke rusande vin de bjuda oss utan
den friska källans klara vatten, som speglar
stjärnorna och deras egna milda och tankfulla
anleten.
Utrymmet medgifver mig blott att i
korthet nämna de viktigaste af Puvis de
Chavannes’ arbeten. Hans första
monumentalmålningar, Freden och Kriget, Hvilan och Arbetet,
hafva fått sin plats i Amiens’ museum, liksom
äfven de kort därpå följande Ave Picardia
nu-trix och Ludus pro patna, som fira kärleken
till hembygden och medborgaresinnet. I
Marseilles hotel de ville målade han staden i två
faser af dess historia, såsom grekisk koloni och
såsom hamn för handeln på Levanten — det
är hans hedersgärd åt samhället i dess
arbets-flit och ekonomiska utveckling. Med
målningarna i hotel de ville i Poitiers, som framställa
mannen såsom kulturens segrande försvarare
i Karl M artels gestalt och kvinnan såsom
kulturens beskyddarinna och de hjälpbehöfvandes
tröst i den heliga Radigundas person, firar
han fäderneslandets seger öfver nöd oah
betryck.
I Lyon finner man cykeln le Bois cher
aux arts et aux Muses, l’Inspiration chrétienne och
la Vision antique, ägnade åt de civilisationer,
på hvilka Frankrike är byggdt, och åt de
frukter, som dessa frambringat. Inter artes et
naturam, i Rouen, hyllar Normandie, dess
konstnärer, industriidkare och bönder.
Ändtligen nalkas han Paris, målet för hans
ärelystnad. Panthéon öppnar sina dörrar för
honom, och han framställer med
helgonlegendens egen naiva enkelhet Den heliga Genovevas
barndomshistoria. Att se detta konstverk och
vid sidan om det de öfriga målningarna i
Panthéon, af andra samtida fransmän, är att
se i den klaraste belysning hela den
storartade pånyttfödelse af de dekorativa principerna,
som är Puvis de Chavannes’ gåfva åt
eftervärlden. Härefter följa Sommaren och Vintern
i hotel de ville i Paris — härliga apoteoser
af den franska naturen, skildrande den förra
dess njutande, den senare dess tillgodogörande
(se »Ord och bild» 1, sid. 281). Hans två
senaste verk äro jämväl hans mest omfattande
och de, i hvilka hans ande höjt sig upp i den
transcendentala världens rena eter. Det är
hemicykeln i Sorbonnes stora amfiteater och den
följd af målningar för biblioteket i Boston,
som grupperar sig omkring den stora
midt-bilden Les muses inspiratrices acclamant le génie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
