Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 6, Juni - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
DAGBOKEN.
»Olaf Trygvason.» Äfven frånsedt att kören
icke hade sin »beau jour», att särskildt den
mindre kören lät allt utom tjusande och att
Offergodens parti förstördes genom att
framföras af en amatör med rå stämma, så ägde
utförandet i sin helhet alltför litet rytmisk
verv och spänstighet för att kunna
tillfredsställa. Völvens parti sjöngs förtjänstfullt af
fru Gulbranson, som däremot var mindre till
sin fördel i två Grieg-romanser, sjungna till
orkester, där hennes sångkonst icke fullt
bestod profvet, hvaremot föredraget af särskildt
»En svane» förtjänar stora loford.
Konserten inleddes med ouvertyren till
Berwalds »Estrella», förträffligt spelad; här var
hr Stenhammar med på helt annat sätt än
sedan i »Olaf Trygvason». När få vi höra hela
operan? Jag vet mycket väl hvad allt som
kan invändas mot dess framförande å scenen,
att texten är utan egentligt intresse och att
den sammangjutits med musiken efter numera
något föråldrade musikdramatiska grundsatser,
men detta väger i mitt tycke intet mot det, att
vi här i alla fall äga en svensk opera med
genialisk musik, som förtjänar att räddas undan
en oförtjänt glömska. En nyhet var en
tonsättning af Valborg Aulin till Wirséns dikt
»Pro-cul este», ett väl långt utdraget stycke med
tämligen godtycklig deklamation af texten
men med välljudande och musikaliskt vacker
behandling af kören.
Från maj är den enda musikaliska
tilldragelsen, jag har att förtälja, att Operan tre
dagar före pingst framfört en novitet,
Siegfrieds Salomans »opéra-comique» »I
Bretagne», som efter 3-årig öfning ändtligen var
färdig att gifvas, en vecka innan operan skulle
företaga sin flyttning in i det nya operahuset.
Att under sådana förhållanden någon egentlig
framtid icke kunde vara denna opera beskärd,
är klart, något som dock- icke betydde
någon musikalisk förlust, ty den 80-årige
Saloman har endast frambragt ett dödfödt foster, om
hvilket man gör klokast i att tala så litet som
möjligt. Texten, en gammal opéra-comique
af Scribe med ämne från det inbördes kriget
mellan rojalister och republikaner i Bretagne
under den stora revolutionen, har —-
förmodligen på tillskyndan af komponisten —
i bearbetningen försetts med högdramatiska
operaensembler och sensationela veristiska
knalleffekts-scener, och följden har blifvit en
besynnerlig hybrid produkt, om hvilken man
sannerligen icke vet om den är fågel eller
fisk. Man tänke sig till detta en musik,
understundom melodios men utan spår af
egenart och i den konventionelaste gamla
operastil, understundom ansträngdt dramatisk
och modern — en gammal mans något tafatta
försök att förefalla ung, modern och originel —
och man skall finna det förklarligt, att man
är glad att så fort som möjligt få glömma
hela detta verk, hvars framförande icke
länder Operan till ära. Dekorationerna voro
dock vackra, och uppsättningen, i hr
Elm-blads frånvaro verkställd af hr Söderman,
förtjänstfull.
Af de uppträdande lyckades endast hr
Brag och fröken Lindegrén förläna något
intresse åt sina roller. Det mest
maktpåliggande partiet var anförtrodt åt en debutant,
fröken Edström, som åtminstone hade tillfälle
att visa, att hon har dramatisk begåfning och
att hon äger en duktig röst, men hvars sångsätt
dess värre icke går fritt från rätt grava
anmärkningar; tonbildningen sker i halsen, och
vid forcering får rösten biljud, som äfven
menligt inverka på tonens renhet. Fröken
Edström är elev af fröken Ellen Bergman vid
härvarande konservatorium. Det är
beklagligt, att sångundervisningen vid vårt
konservatorium skall stå i sådant vanrykte, och än
beklagligare, att detta rykte af allt att
döma är fullt förtjänt. I dessa dagar har den
åldrige läraren professor Julius Günther vid
fylda 80 års ålder pensionerats, och i hans
ställe har med anmärkningsvärd hastighet valts
hr Oscar Lejdström. Skall denna förändring
blifva till det bättre? Härpå är ej godt att
svara. Hr Lejdström lär mest ha varit
anlitad som lärare för amatörer, och af hans
elever har knappt någon framträdt med artistiska
anspråk. Det förefaller emellertid som om
ett lämpligare val hade kunnat träffas, så
mycket mer som bland de sökande till platsen
fanns en sångare sådan som Algot Lange, som
dessutom särskildt dokumenterat sig för en
dylik lärarebefattning genom sin nyligen
utgifna sånglära, till hvilken jag en annan gång
måhända får tillfälle att återkomma.
Skall äfven nästa generation svenska
sångare och sångerskor nödgas studera i Paris?
Det är att hoppas, att så ej måtte blifva
fallet. Ty hvad de än lära sig där, icke är
det den sköna sångens hemlighet, icke enkelhet,
sanning och natur. M. J.
Stockholm, Kungl. Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
