Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 10, Nov. - Teater. Stockholms teatrar. Af K. H—g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
Fröken Widells återgifvande af den
kvinnliga hufvudrolen lämnade rum för åtskilliga
anmärkningar, äfven frånsedt att hon strängt
taget icke passade för rolen. Först och främst
har fröken W. en ganska svår stötesten i sitt
sätt att tala — abrupt och nere i halsen —
och själfva rösten är för litet skolad för att
helt och hållet kunna lyda hennes intentioner.
Detta är ju något som genom arbete kan
afhjälpas eller åtminstone förbättras, men det
hade dessutom kommit liksom ett skal af
förkonstling öfver hennes spel, genom hvilket
hennes forna ursprunglighet hade svårt att
bryta sig fram, och trots den alltigenom
intelligenta uppfattningen var det endast när
hennes humoristiska ådra fick tillfälle att göra
sig gällande som hon uppnådde någon större
verkan. Onatur är döden för allt hvad dramatisk
konst heter, och det vore skada, om fröken
W. skulle ha råkat in på några sådana afvägar
utan att ha kraft och förmåga att vända om,
medan det är tid — hennes stora begåfning
och lyckliga sceniska temperament vore värda
ett bättre öde. Må man tills vidare hoppas
det bästa!
Svenska teatern har uppfört ett franskt
lustspel »Kontrollören vid sofvagnarna» af
den äfven hos oss välkände och omtyckte
författaren Alex. Bisson, som dock på sista
tiden synes gått åtskilligt tillbaka såväl i
uppfinningsförmåga som i spiritualitet, hvilket med
den produktivitet, som han utvecklar, icke
heller vore så underligt. Hans ofvannämnda
stycke bjuder visserligen på åtskilliga
lustigheter i dialogen och ännu flera galna
situationer, som man måste skratta åt, men
medlen äro tämligen grofva och uppsluppenheten
icke alls så otvungen som i hans tidigare
arbeten, främst naturligtvis »Duvals skilsmässa».
Den långa hufvudrolen spelades med godt
humör och utvecklande af mycken ledighet af
dir. Ranft, som i dylika uppgifter är
förträffligt på sin plats, och de öfriga uppträdande
sekunderade honom i allmänhet oklanderligt,
om också t. ex. herr Eliason var något
ansträngd i sin liflighet och fröken Rustan lagt
sig till med en alldeles onödigt chargerad
mask.
Som förpjes till detta lustspel gafs ett
svenskt »skottdagsskämt» i två tablåer kalladt
»Flickorna fria» och synbarligen skrifvet af
någon vetgirig person i afsikt att utröna, hur
långt en författare kan gå i stupiditet, innan
en svensk teaterpublik förlorar tålamodet.
Profvet var afgörande. I talanglöshet och
dumhet torde nämligen detta stycke omöjligt
kunna öfverträffas, och som det, det oaktadt,
mottogs med bifall, kan det ju anses
konstateradt, att detta tålamod är obegränsadt.
Lyckliga teaterförfattare eller rättare, lyckliga
de, som skrifva teaterpjeser!
På teaterns program kom därefter en liten,
förmodligen tysk enaktare, »Polykrates’ ring»,
något sökt i sin anläggning men med en
rolig dialog, samt ett alldeles säkert tyskt
skådespel i tre akter, »Törnestigen» af Felix
Philippi, som utan att äga något högre
literärt värde var af ganska mycken dramatisk
verkan, tack vare i främsta rummet den väl
funna konflikten — dialogen däremot var på sina
ställen mer än lofligt uppstyltad. Det
handlade om en mor, som för att rädda sin son
låter en annan man utstå straffet för det
brott, som denne begått, och om den
själsstrid hon genomgår, innan hon slutligen
efter den oskyldiges frigifvande tvingas att
yppa verkliga förhållandet. Den första akten
var alltför utdragen för att inte bli en smula
tråkig, men i de följande förekommo åtskilliga
väl gjorda scener, som väckte intresse -— att
detta åter mattades mot slutet berodde dels
på den otillfredsställande tolkning, som »den
förlorade sonens» ovane representant gaf sin
rol, och dels på den högst inkonsekventa
upplösningen. Författaren slog sig där själf
på munnen på ett mycket besynnerligt sätt.
De viktigaste rolerna i pjesen fingo på
Svenska teatern ett godt, delvis utmärkt
utförande. Fru Sandell gaf som modern ett
nytt prof på sitt stora och gedigna
konstnärskap, alltid verkande med små medel men
ändå med en intensitet i känslouttrycken och
en rikedom på fina detaljer, som måste väcka
beundran. Ett ypperligt spel presterade också
herr Riego i en gammal hederlig affärsmans
rol; mask, mimik, hållning, sättet att tala och
röra sig, allt smälte fullkomligt i hvartannat
och förenade sig till en bild af slående
natursanning. Herr Lindberg som den oskyldigt
dömde gjorde sig på det hela mycket godt
gällande, men han hade här på ett betänkligt
vis återfallit i sitt gamla manér att tala med
centnerstunga tonvikter på enstaka ord. Herr
Byström hade fått en uppgift, som inte
passade honom, men han löste den korrekt och
utan att störa ensemblen. I en gråtmild ung
flickas rol var fröken Holmlund mycket
gråtmild. K. H—g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
