Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett möte. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
JANE GERNANDT-CI.AINE.
hennes ansikte. Med högburet hufvud
vandrade hon bygatan framåt, och när
hon kommit hem, stängde hon sin dörr
— hon ville tydligen vara allena.
Framemot kvällen blef hon påfallande
språksam, och Cathérine visste, hvad det
betydde. Det väntades en gäst till huset,
och det gällde att sofva alla misstankar.
Skada blott, att den, som icke borde
ana något, ej gick till hvila den
aftonen.
Mlle La Borde satt länge uppe, och
på den bok hon höll i sina händer stod
Sapphonis Mytilenæ fragmenta. Blott
den odödliga hade ord för henne i kväll,
och hur sjunger hon icke om de
obeaktade och ensamma, de, som förtvina
liksom blomman herden trampar under sin
fot.
Tankfull begynte hon reda ut sitt här,
då hon blef sittande med kammen
upplyft. Det gick någon i korridoren, och
där en annan knappt skulle förnummit
ett andedrag, uppfångade hon hviskningar
— en mans och en kvinnas röster, som
talade i afbrutna ord. Den gäst, som
kommit till huset på heden, stannade till
fram emot gryningen, och när han
försvann, tryckte sig Cathérine mot fönstret.
Luckorna voro frånskjutna, och hon
tyckte sig se honom: »Gå», kved hon,
»gå härifrån, du är hvarken den förste
eller den siste ...»
Hvarken den förste eller den siste —
men det visste han ju .. . Pannan var
rynkad, och ögonen stodo fulla af
mörker, som om han anat förgängligheten af
all lust och famnat själfva döden.
Att det var en de glada äfventyrens
man, det var ju möjligt, men de läpparne
talade ett annat språk. Eller är
svårmodet all jordisk åtrås väsen och
innebörd ?
»Ni är afundsvärd, min kusin», sade
Roxane ett par dagar senare. »Bara ni
har era kära böcker, är ni belåten, och
det gör er förmodligen ingenting att
byta om vistelseort. Den kalla årstiden
står för dörren, och min svärmor är
otålig att återse mig».
Mlle La Borde gjorde inga frågor,
men vid middagstiden kom vicomten på
afskedsvisit. Nästan alla de gamla
herrarne hade lämnat jaktslottet, och nu
ämnade han sig också till Brest. Det
var icke den stad han drömt sig, och
Roxane suckade ofrivilligt, när hon tänkte
på hotel d’Amblimont; hennes svärmor
var icke känd för sin fördragsamhet.
Cathérine hade aldrig sett den
gamla damen, men den afton kommendörens
mor räckte henne sina fingerspetsar och
gratulerade henne till att ha sluppit
Lan-devennec, förstod hon sin unga släktings
känslor. Det låg nog för Roxane att
vara vördnadsfull i det yttre, men det
kunde knappast råda något tvifvel om,
att all den dotterliga hörsamhet hon var
tvungen att visa gjorde henne utom sig.
Det första hennes svärmor gaf henne
var ett bref från kommendören, och hon
satte sig att skrifva ett långt, ömt svar,
men när det var färdigt, sträckte hon
armarne öfver hufvudet och gäspade.
Gäspningar hade hon godt om i Brest.
Hon låg länge om morgnarne och
höll sig nästan beständigt inomhus.
Hennes svärmor tyckte icke om, att hon
syntes mycket ute under sin makes frånvaro.
Då och då kunde hon emellertid taga
emot någon besökande och göra toalett
för att gå på visit hos sina släktingar;
— ehuru långt ifrån rik, intog familjen
Monségur en ganska bemärkt plats, och
fast hon sällan eller aldrig deltog i ett
nöje, hade Roxane mycket väl reda på
hvad som tilldrog sig i sällskapslifvet.
Hvad en man på modet sade eller
gjorde, tycktes dock vara henne fullständigt
likgiltigt, men hennes underliga ansikte
hade fatt ett drag af nervositet. Det
var öfver två månader sedan hennes hem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
