Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett möte. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MÖTE.
39
Saint-Martin eller Mme du Plessis och
det pudrade håret, fast vicomten, som
gaf sig mycket god tid, dröjde en stund,
sedan damerna gått.
Det var icke för hennes egen skull,
ty hon såg sannerligen helst, att hon
slapp maskeraden, men när hon väl
blifvit ensam, lät hon sin svärmor veta, att
hon ville hämta en kista i huset på
heden, där det fanns ett par toaletter, som
skulle göra två små damer i Brest utom
sig af förtjusning.
Den giktbrutna gamla vred sig
otåligt af och an i sin säng, men allt hvad
hon hade att invända om snön och det
dåliga väglaget tycktes blott göra
hennes svärdotter ännu ifrigare att bereda
sina släktingar ett nöje — hon hade så
godt hjärta, Roxane.
Saken tålde intet uppskof. Dagen
därpå —- det var en onsdag — var
diligensen upptagen af ett herrsällskap, som
ämnade sig till jaktslottet, men om det
också blef så kallt, att hon måste kläda
sig i en vargskinnspäls, som tillhörde
kommendören, visste lilla Mme
d’Am-blimont någon, som icke skulle afstå
från sin föresats att resa till
Landevennec nästkommande lördag. Hela
planen misshagade hennes svärmor på det
högsta, men damerna du Plessis och
Saint-Martin, som fått en aning om
öfverraskningen, visade en öfversvallande
tacksamhet, som höll Roxane skadeslös för
alla obehag, hvilka eljest hotade att bli
pröfvande nog.
På fredagen hade Mlle La Borde,
som skulle följa sin kusin till huset på
heden, varit och beställt plats i
diligensen, men då hon kom hem, trädde
hennes släkting mycket dyster ut ur sin
svärmors sängkammare. Den gamla
damen hade fått ett svårt anfall, som icke
lämnade henne ro ett ögonblick, och det
kunde icke bli tal om att Roxane reste
sin väg under dylika förhållanden. I sin
fromhet smög hon sig blott ut för att
anropa den Heliga jungfrun, och som
det fanns ett postkontor två steg från
kyrkan, hade hon skrifvit en biljett, som
Cathérine sett henne stoppa i- fickan,
men hvars adress var hennes hemlighet.
Det var på eftermiddagen, och hur
bedröfvad Roxane kände sig öfver
försämringen i den sjukas tillstånd, var det
hennes bestämda afsikt att låta
sällskapsdamen fara och hämta den gamla
klädkistan; — hon ville se Mme du Plessis
i rococokostym och bistå henne med
råd och dåd, utan att vika från sin
svärmors sida.
Denna omsorg var rörande, men
mångahanda tankar sysselsatte Mlle La
Borde. I förgår for M. Stainville till
Landevennec, och i morgon afton skulle
han kanske stå utanför huset på heden.
. . . Att hennes kusin kunde vara så
lugn, då hon visste, att han skulle gå
förgäfves, höll Cathérine vaken till långt
fram emot morgonen, men ödet hade
visat sig särdeles tillmötesgående mot den
förtjusande Mme dAmblimont, som fått
reda på saken genom den lilla du
Plessis, hvilken icke var okunnig om
något, som rörde en medlem af societeten.
Då Mlle La Borde tog plats i
diligensen följande morgon, hälsade hon
något förvånad på en herre, som gjorde
en djup bugning och frågade hur det
stod till med hennes älskvärda kusin.
Han skulle till jaktslottet, och så fort han
kom fram, berättade han naturligtvis,
att Roxane stannat kvar i staden.
Alltså hade hon väl knappt behöft skrifva
till vicomten, som skulle få brefvet först
nästa morgon, ifall diligensen icke
fastnade i en snödrifva. Kölden, som aldrig
känts mer bitande, tilltog under dagens
lopp, och Cathérine stirrade genom
fönstret, som om hon aldrig sett det snöa
förr. Färden drog ett par timmar
längre ut på tiden än vanligt, och när häst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
