Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mounet-Sully. Af Harald Molander. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD MOLANDER.
52
mounet-sully som oedipe roi. karikatyr
af bac. Ur *Tout le Théàtre» af Xanrof.
frukten af studier. Och för det tredje
stodo inspiration och teknik i ömsesidigt
beroende af hvarandra; teknik utan
inspiration berättigade skådespelaren på sin
höjd till en eller annan betjäntroll,
inspiration utan teknik gaf honom anseendet för
att vara en dåre. Men först och sist
saknades hvad man brukar kalla
»stjärnsystemet» — ett bland sekelslutets
lump-naste geschäft, ett föraktligt tyranni, som
kväfver alla individuela
konstnärssträfvan-den, binder litteraturen och bestjäl teatern
på dess kulturvärde, och som dock helt
enkelt består däri, att en aktör, en aktris
eller i sämsta fall ett s. k. konstnärspar,
som, ofta af outredd orsak, favoriseras af
den mest betalande och minst bildade
publiken, begagnar denna tillfälliga
omständighet för att på kamraters bekostnad
förskaffa sig enorma inkomster och alla
mera betydande roluppgifter, oafsedt om
ålder, kön eller talang lämpa dem därför.
Dessa stjärnor uppgingo först på operans
firmament, skapade namn och
förmögenheter och lockade företagsamt folk att söka
nya. De dramatiska stjärnorna följde
dussinvis och upptäckte sig själfva. Med
förbättrade kommunikationer uppstodo
därpå gästspelen, som degradera teatrarnas
ordinarie trupper till statisthopar. Och
expresstågen medförde slutligen
blixtturnéerna, som håfva in millioner, hvilka,
bättre fördelade, skulle kunna afvärja det
proletariat, andligt och ekonomiskt, hvari
vi se så många förhoppningar, sträfvanden
och goda anlag duka under.
Det är nu ei längre tro på en uppgift
som tarfvas, det är passande temperament.
Det är ej längre teknik som kräfves, det
är lämplig naturel. Det är ej längre
publikens hjärta som skall gripas och
förädlas, det är dess penningpung som skall
tömmas — kommer hjärtat med på köpet,
så blir mången rädd, att han lagt för
mycket an på radernas publik.
För femtio år sedan voro dessa
missförhållanden okända, för tjugufem år sedan
åtminstone sällsynta. Det var ingen heder
att vara den enda väl aflönade och
applåderade artisten vid en teater, äran låg i
möjligheten till täflan. De stora, särskildt
de statsunderstödda teatrarna i Europas
kulturländer samlade då under sitt tak
landets bästa krafter, gjorde dem
ekonomiskt oberoende och försatte dem
därigenom i tillfälle till ostörd utveckling i
konstnärligt samarbete och fri täflan. Ännu
på sjuttiotalet ägde vi en sådan institution,
och det är från denna tid vi datera våra
bästa teaterminnen. Ty då voro därstädes
ej blott namnen utan äfven förmågorna
samlade till ett, ett helt. Vi äga kanske
nu samma antal namn, och vi sakna
hvarken talanger eller anlag, men de äro
spridda för den varierande kursens alla
vindar, mångenstädes i undermålig — ofta
med afsikt så väld — omgifning, och skulle
sannolikt, äfven om de samlades, minst af
allt lämpa sig för en verkligt konstnärlig
ensemble.
* .-s
Vid Théåtre Français fanns ännu för
tjugu år sedan en trupp, hvars namnlista
det är obehöfligt att upprepa för att erinra
0111 det världsrykte, Moliéres hus på den
tiden ägde, och om de högtidsstunder,
hvilka där bjödos hvarje teatervän, som
var i tillfälle att besöka Paris. Många
bland de konstnärer, som vi då beundrade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
