Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
5 7
samhet lämnar kung Gösta ingen ro. Väl
har han aldrig fattat ett beslut eller fällt
en dom utan att fråga den Högste till råds
och få ingifvelse från Honom, väl har
han därigenom den säkra vissheten, att
han gjort rätt, alltid rätt, men det hjälper
honom icke — samvetskvalen tynga honom
likafullt, och hans frid är ute. Han ser
sin makt och sitt konungsliga anseende
alltmer befästas, ser riket höja sig allt
stoltare på den grund, han, den af Gud
utkorade, lagt, ser sitt lifs mål nästan
uppnådt, och trots det är han i sitt inre djupt
olycklig, så olycklig, som en människa kan
vara.
Men så störtar äfven i yttre måtto
olyckan öfver honom. Dackeupproret bryter
ut, dess vågor växa allt högre och hota
att tillintetgöra honom, då han själf alhändt
sig alla medel till räddning — han har
tillbakavisat lybeckarnas tillbud att ingå
förbund med dem och därigenom förmått
dem att sluta sig till fienden, och äfven
dalkarlarna har han genom sina
våldshandlingar stött ifrån sig; de resa sig och tåga
mot Stockholm. Allt synes förloradt. Då
inser kung Gösta, att Gud lagt sin
straffande hand på honom, utan att dock fatta
hvarför, eftersom han alltid trott sig handla
i enlighet med Hans vilja, och att han
icke har annat än att foga sig i sitt öde.
Han beslutar sig för att afsäga sig kronan
och lämna landet. Men jakten, på hvilken
han ämnat inskeppa sig, går på grund,
och i samma ögonblick marschera
dalkarlarne in i staden. Hans flykt är afskuren,
och det enda, som återstår honom, är att
med lugn gå döden till mötes. Han har
tagit sina forna vänners lif, de taga hans:
Gud är rättvis! Först då får han veta, att
han är räddad — räddad genom dem, som
en gång förut i nödens stund »ståndit
med honom som trogne svenske män»
och som nu komma att samla glödande kol
på hans hufvud. Trots den grymma otack
de lidit, har dalamännens gamla trohet inte
svikit, och det är icke som Dackes
bundsförvanter utan för att tåga emot
upprors-makaren som de gripit till vapen.
Därmed är måttet rågadt af det straff, som
träffar kung Gösta; — han förstår det,
förstår nil äfven, hvarför han blifvit straffad,
och med knäppta händer tackar han Gud.
Detta är i allmänna drag idéinnehållet
i det Strindbergska dramat, och som lätt
herr de wahl som prins erik i »gustaf vasa».
synes, är det alltigenom prägladt af den
lifsåskådning, som uppenbarar sig i
författarens öfriga arbeten från senare tid —
tron på »makternas» omedelbara ingripande
i den enskilda människans öde, på att
hennes onda gärningar gå igen för att straffa,
och luttra henne, och på att lifvet i sin
helhet är en börda, som kanske tynger mest
på dem, hvilka Försynen utsett till sina.
särskilda verktyg. Men det förefaller mig:
som om denna lifsåskådning först här tagit
sig ett verkligt stort och mäktigt uttryck.
Dels är den här befriad från de många
rent vidskepliga och om en abnorm sin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
