Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
5 7
herr de W. i sin teknik fortfarande har en
stötesten, som ibland något förtar verkan
af hans så intelligenta och genomtänkta
spel; hållningen blir ofta genom sin
vekhet i saknad af nödig värdighet, och hans
öfverflöd på gester verkar understundom
en smula onatur. Dessa brister ha dock
numera blifvit så pass mycket mindre än
förut, att man kan hoppas, att de så
småningom genom fortsatt arbete skola
alldeles försvinna. Äfven herr Gösta Hillberg
som den unge Jakob Israel var i hög grad
till sin fördel; rolen spelades med ett lif
och en fart, som lofvar synnerligen godt
för den unge skådespelarens framtid.
Återstår att nämna herr Svennberg, hvilkens
Göran Persson var en alldeles ypperlig
studie från början till slut, och herrar Olson
och Riego, som båda skapat ett par
präktiga dalkarlstyper. Herr Harald Molander
hade med vanlig talang satt stycket i seen,
bland annat fick man i den utmärkt
instuderade första akten se ett litet prof på,
hvad verklig regie vill säga, och den vackra
yttre uppsättningen hade endast det felet,
att i en tablå vara alldeles för grann.
»Gustaf Vasa» aflöstes på Svenska
teatern af den tredje delen i Vasacykeln,
»Erik XIV», om hvilken jag kan fatta mig
kortare, då den i betydenhet stannar
tämligen långt under den förra. »Erik XIV»
saknar nämligen först och främst den
storhet i anläggning och innehåll, som
förlänar »Gustaf Vasa» en så mäktig verkan,
och vidare träda de i detta skådespel
anmärkta felen och bristerna här ännu
skarpare i dagen. Dessutom synes det mig
som om Erik, åtminstone så som
författaren tecknat honom, icke som figur är nog
dramatiskt »stark» för att utgöra
hufvud-personen i ett drama, hvilket också bäst
bevisas af att det inte är han utan Göran
Persson som dominerar i pjesen. En
människa, som tror sig född till olycka, som
på grund däraf icke kan företaga sig en
enda själfständig handling eller tänka en
själfständig tanke, och som hämnar sig
därför genom att öfverösa allt och alla med
förbannelser och okvädinsord, kan ju
visserligen väcka medkänsla, ja, till och med
intresse, men någon verkligt tragisk
personlighet blir han icke, just därför att han
är så helt och hållet oansvarig. Men om
man frånser detta, så har Strindberg med
sin vanliga stora förmåga förstått att skapa
herr svennberg som göran persson i
»erik xiv.»
en så lefvande och på många ställen
vacker bild af den olycklige Vasasonen, att
den ändå gör ett betydligt intryck, och
dessutom uppbäres dramat, som sagdt,
tillräckligt af sin andra hufvudperson, Göran
Person, mannen på godt och ondt, som af
författaren skildrats med mycken genialitet
och konst. Och hvad dramatiskt lif i rent
yttre måtto beträffar, så torde icke många
skådespel kunna mäta sig med »Erik XIV»;
det finns icke ens skymten till en longör
i pjesen, utan den ena effekt- och
verkningsfulla scenen följer på den andra, och
om de medel, som författaren härför
använder, kanske en eller annan enstaka gång
äro en smula teatermässiga, så står det
dock fast, att August Strindberg i detta
afseende, tack vare sin fantasirikedom och
sceniska skarpblick, är den store mästaren.
Herr de Wahls utförande af Eriks roll
nådde i detta skådespel icke upp till
samma höjd som i »Gustaf Vasa», hvilket ju
äfven är ursäktligt, om man betänker, hur
ofantligt mycket mera kräfvande uppgiften
här är, och att den unge skådespelarens
ofvan påpekade tekniska brister således
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
